Jonny Olsson ­ mellan fotografiskt måleri och måleriskt fotografi

För några år sedan återvände Stockholmsfödde och nu 40-årige Jonny Olsson till "sin stad", efter nästan halva sitt liv på annan ort. För första gången såg han en annan, ytterst mörk sida av staden, livet och verkligheten­av utsatthet, smutsighet och individens ensamhet i massan.

Kultur och Nöje2004-08-09 04:00
Intrycken skakade om hans innersta och tvingade honom att ta itu med alla överväldigande känslor och intryck. Nu presenterar han efterverkningarna, på Teatergalleriet i Stenkyrka: den tredje fasen i ett ständigt föränderligt självterapeutiskt projekt.
Den första fasen "Utanför mitten" (1998-2000) handlade om just utanförskap och ensamhet. Färgerna var dystra, uttrycken skitiga och människorna icke närvarande.
Ett par år senare kom "Ryckt ur mina drömmar", där fokus sattes på människans spår, på suggestiva platser och förgängliga skeenden. Livet var fortfarande frånvarande, men dess spår kunde börja skönjas.
I och med den tredje fasen "Andra platser", börjar såväl Jonny som hans konst att bli tryggare i den verkliga tillvaron. Den är dock fortfarande inte riktigt gripbar och närvaron gäckar illusoriskt bakom beslöjande penseldrag­ ett resultat av och kännetecken för Jonnys speciella teknik. Över tusen fotografier har sållats, projicerats på bestrukna laminatskivor och lagt grunden till själva måleriet. Det här är första gången de visas.
­ Jag vet inte riktigt om det är fotografiskt måleri eller måleriskt fotografi. Det är ganska spännande att befinna sig mitt emellan... säger Jonny, samtidigt fundersamt och nöjt.
Färgerna är fortfarande dova, men mestadels rika på värme och nyanser. I de naturliga miljöerna finns ensamhet men också liv, om än inte i mänsklig form. De kommer först i nästa projektfas­den fjärde och sista tror Jonny, som sedan tio år bor och verkar som bildlärare i Norrköping.
Några ramar finns inte, eftersom han anser att de begränsar bilden.
För honom har det tredje steget varit befriande på flera sätt. Dels har den självterapeutiska processen gått framåt, dels har han öppnat dörren till den länge beundrade röda färgen. Nu präglar den, tillsammans med nästan guldgul värme, flera av tavlorna.
­Jag har alltid varit fascinerad av röda tavlor och beundrat de som kunnat använda färgen. Själv har jag haft svårt för det. Utan min nyfunna kärlek hade nog färgerna varit betydligt försiktigare, säger han och ler­och en liten glimt av lycka gnistrar till i eftertänksamma men sommarblå ögon.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!