Nu vet vi ju att Kepler är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril och att uppföljaren "Paganinikontraktet" fick stort genomslag, också internationellt.
Tredje delen
"Eldvittnet" är tredje delen i serien där huvudaktören är kriminalkommissarie Joona Linna, just nu avstängd från action och föremål för en internutredning efter att ha stört en polisinsats mot förmodade terrorister.
Linna kallas därför in som observatör när ett brutalt och mycket blodigt mord upptäcks på ett särskilt ungdomshem för flickor norr om Sundsvall.
En flicka är ihjälslagen.
Hennes späda porslinsvita kropp ligger i en säng och hennes händer täcker ansiktet.
Försvunnen flicka
En annan flicka, Vicky, är försvunnen. Hon har sovit i sin säng, men lakanen är helt nedblodade och en nedsölad hammare ligger under kudden.
Dessutom upptäcks kroppen av sjuksköterskan Elisabet i en mindre byggnad på gården. Hennes huvud är också krossat.
Rikslarm går ut när polisen inser att Vicky, den försvunna flickan, stulit en bil med en fyraårig pojke i barnstolen.
Det är Joona som inser att bilen ligger nedkörd i den starkt strömmande älven. Och dyker efter den, bland alla timmerstockar. Men är flickan och den lille pojken döda?
Han tror inte det.
Karismatisk
Joona Linna är en karismatisk man, med sina genomskådande grå ögon och sina ofta rätt okonventionella metoder. Med sin speciella känslighet kan han avläsa brottsplatser på ett sätt som vanliga bonnpoliser inte kan.
Men inte ens han kan hantera den kvinna som tar kontakt med polisen och berättar detaljer om mordet på flickan i sängen. Hon är ett självutnämnt medium som inte förstår vad som händer henne.
Raka puckar
Kriminalhistorier, som den här, rinner igenom hjärnan utan att lämna några allvarliga spår. Men det är spännande så länge det pågår. I bästa fall.
I "Eldvittnet" finns ingen direkt samhällsanalys, med undantag möjligen för att författarna konstaterar att profiten styr på de privata behandlingshemmen.
Här finns inte heller någon parallell handling som man måste ägna tankemöda åt.
Det är raka puckar, korta kapitel, lättläst. Om man kan rycka på axlarna åt allt detta våld. I Sundsvallstrakten eller i Stockholm.
Rambo
Kommissarie Linna blir allt mera lik Rambo, tål vilka smällar som helst. Det är lite trist.
Jag har också svårt att tugga i mig pusselbiten vi får om Linnas försvunna/döda fru och dotter, eftersom den faktiskt saknar trovärdighet.
Men. Det ska ju bli fler böcker.