Kärleksfull skildring av dagens 300-åring

Det växer en lind i rågången mellan byarna Jonsboda och Lindhult i Vittaryd, Småland. Efter detta magiska vårdträd med tre stammar och rötter i 1500-talet ska tre släkter ha tagit sina namn: Lindelius, Tiliander och Linnaeus. Linden dödförklarades i början av 1800-talet, men nya skott kom från den gamla roten och bildade stammar och krona igen.
Linden blir en symbol för urkraften hos Carl Nilsson Linnaeus/Carl von Linné och hans forskning i Karin Berglunds bok om mannen som såg allt. Ved murknar och faller av, men basen är fortfarande stark och levande.

*
Karin Berglund är journalist och har läst meter efter meter av böcker om och av Linné och "blivit helt bortkollrad". Hon har inte gjort någon vetenskaplig avhandling, ingen biografi, mera ett kärleksfullt porträtt av en komplicerad människa och vetenskapsman och hans tid för trehundra år sedan.
De fantastiska illustrationerna är hämtade ur bibliotekens hemligaste rum och valda med tanken att Linné själv skulle ha kunnat se dem.
Han var intresserad av allt: växter, stenar, snäckor, djur och människan - Homo sapiens. Allt ville han veta och allt ville han inordna i sina system.
En äregirig och hårt arbetande vetenskapsman och läkare med många visioner och många lärjungar. Att vara linnean var som att omfattas av en religiös tro, ett system av dogmer vars helgd garanterades av översteprästens auktoritet.
En charmerande man, med grovkornig humor, stark personlig utstrålning och ett brinnande intresse för allt han studerade. Men också en lättsårad och självupptagen diva som skrev fem självbiografier där han oförblommerat lyfte fram sin egen storhet. En man som brände ut sig själv och som de sista åren var ett bräckligt skal berövad sitt minne. Avundad, senare närmast helgonförklarad som Blomsterkonungen, dissekerad och analyserad, aldrig bortglömd.

*
Karin Berglunds tidigare böcker har inspirerat mig genom tre trädgårdar. Hon har lärt mig älska de sidenprassliga bladen hos en jättevallmo och att se den ömtåliga skönheten hos den första snödroppen och den tunga, nästan skamlösa yppigheten när en pion slår ut.
Nu låter hon mig höra hur det smäller och knakar i det handgjorda holländska lumppapperet när försiktiga händer öppnar de hopvikta foliearken i Linnés eget exemplar av Systema naturae 1735, hans stora verk för att skapa ordning i naturen och hans internationella genombrott. Den tunna boken som förvaras i en mjuk duk på Hagströmerbiblioteket illustreras av Georg Dionysis Ehrets berömda plansch över växternas sexualsystem "där ståndare och pistiller dansar i sällsamma turer över papperet".
Karin Berglund är nog en av få skribenter som kan använda ord som "förtjusande" och "betagande" och vara trovärdig. Med samma ömma blick betraktar hon nu Linné; den unge äventyraren som skarvade en del efter sin Lapplandsresa, läraren som utan att hymla berättade för sina unga elever om "att tillhopa gå" och den gamle, trötte melankolikern som hatade december, ismånaden.
Erotiken ångar ur Preludia sponsaliorum plantarum, Förspel till växternas bröllop, som Linné 23 år gammal skrev 1730 (men där det mest upphetsade tonades ner i översättningen till svenska). Det är mycket om ståndare och pistiller men om ormbunkarnas sexliv skriver han kort och gott; "Bilägren firas i hemlighet".
- Så där håller han på, kommenterar Karin Berglund förtjust. Hennes engagemang är smittsamt.
Den Gotländska resan 1741 beskrivs i anekdotform, som att Linné i Martebo fick lära sig att humleblomster heter "kattballar" och att blåklinten kallas båtsmanshatt. Men det visste vi ju.