Katarina Wennstam skjuter skarpt mot sexhandeln i ny roman

Ännu en välformulerad kvinna bryter in i svensk spänningslitteratur. Det är Katarina Wennstam med Smuts, romanen som är hennes första och köptes av utländska förlag redan innan den kom ut. Två sorters pornografi står i centrum. Den som driver handel med kroppar och den där människor säljer sina själar för att slippa ge upp sin glassiga inramning.
Trafficking, svenskt rättssystem och TV-journalistik är berättelsens hörnstenar. Om detta vet Katarina Wennstram en del. Hon är reporter på SVT, fick 2002 Vilhelm Moberg-stipendiet för sin reportagebok Flickan och skulden, som också nominerades till Augustpriset i fackboksklassen och kom 2004 ut med reportageboken En riktig våldtäktsman. I sitt efterord till Smuts betonar hon att verkligheten inspirerat boken.
I korta, snärtiga kapitel driver hon handlingen framåt. De första inbjuder till sträckläsning. I dem får läsaren närkontakt med de två huvudpersonerna, den snygge kändisadvokaten Jonas Wahl och hans eleganta, kompetenta hustru Rebecka, chef inom TV samt med deras 14-åriga dotter Emma. Särskilt sprakar det om beskrivningen av denna tonårsjänta, stinn av hormoner och lust att bli iakttagen och samtidigt rasande, när skolkillarna dreglar kring henne. I familjen finns också 11-årige Oliver som ser och hör mer än någon anar.
Tyvärr mattas berättandet snart och känns ibland som rena föreläsningen. Detta trots att innehållet bränner.

Handlingen utspelas under en rättegångsvecka och en julafton. Målet gäller sexhandel och Jonas Wahl är TV:s expertkommentator. Han balanserar på slak lina, för på kvällar, helger och luncher ägnar han sig åt just det han som yrkesman fördömer.
Rebecka blundar fast hon egentligen vet. Hon tröstar sig med att surfa på nätets bostadsmarknad och glutta in i hem som ibland är ännu mer fulländade än det hon byggt upp. Det är hennes små porrtripper.
Samtidigt som Katarina Wennstam skjuter skarpt på sexhandel och ihåligt familjeliv har hon tre andra måltavlor:
Idiotiska demonstrationer som enbart triggar de inblandade, ett domstolsväsen som saknar trovärdighet därför att där finns samma små skitiga dubbelmoralister som på annat håll och medier där åsnor lägger upp nyhetsspeglingen. Därtill kan hon hantera språket. Varför upplever jag trots detta Smuts som en enbart halvbra bok? Jag vet faktiskt inte!