- Det där skulle kunna vara jag, säger Kerstin och pekar med käppen på en ung tjej med taggigt punkigt hår i olika färger. Åsa Mattsson inser att det är sant. Kerstin är en kaxig tonårsbrud instängd i en gammal kvinnas kropp.
Moralpanik
"Dagarna med Kerstin" är ett tappert försök att restaurera det som egentligen skulle blivit mycket mer; en analys av Kerstin Thorvalls enormt produktiva författarskap med fokus på den då skamstämplade "Det mest förbjudna" som kom 1976 och upprättelsen senare med triologin "När man skjuter arbetare", "I skuggan av oron" och "Från Signe till Alberte".
Moralpanik är ordet som används för att beskriva reaktionerna på "Det mest förbjudna" där Kerstin skrev om medelålders kåta kvinnor, om sex och allehanda kroppsvätskor.
Männen i media dånade, kvinnorna som brukade tycka var rätt tysta men läsarna älskade henne. Som tonårsflickorna gjorde efter debuten 1956 med "Boken till dig".
Kerstin Thorvall var 76 när de träffades första gången, hon och Åsa. Kerstin var ännu en gång i dålig psykisk form, sjuk och ledsen. De skulle träffas många gånger under de närmaste åren då Åsa Mattsson försökte få en motsträvig Kerstin Thorvall att engagera sig.
Hon krävde plats
Ibland tände hon till och kunde berätta om åren i exil i Frankrike, om alla härliga älskare och om ångesten över att ha varit en stygg dotter som lämnat ut sin mor i bokform, om de fyra sönerna som hon egentligen inte hade tid för när hon ville skriva, dansa och teckna och älska.
Hon var inte som en mamma, en dotter eller kvinnlig författare skulle vara. Hon krävde plats, hon ville ha uppmärksamhet, hon ville leva. Hon ville inte skriva som man borde, utan som det var.
Blev liggande
Efter ett par års samtal ville hon inte prata med Åsa längre.
Åsa Mattsson visste att hon hade en medtävlare, en ung man med romandrömmar som uppvaktade Kerstin. Men hon insåg senare att hon också hade konkurrens av Kerstin själv, som skrev en bok om åldrandet; "Upptäkten" som kom 2003.
De återupptog samtalen, men det blev ingenting konkret. Kerstins goda vän fotografen Caroline Roosvall hade tagit fantastiska bilder. Men allt blev liggande, 20 små band och alla bilder, i många år. Som ett dåligt samvete, för Kerstins skull och för alla som ville läsa om henne.
Hennes böcker lever
Jag förstår att de ville göra någonting bra av allt material de hade. Men. "Dagarna med Kerstin" känns så sorglig. Som en förtvivlad sista glimt av den komplicerade rebell som Kerstin Thorvall var, som människa och författare. En sista suck innan hon försvann in i demensens skuggvärld och försvann för evigt i april 2010.
Men hennes böcker lever. I höst ska Bonniers ge ut "Det mest förbjudna" igen. Läs den.