När sångerskan själv skriver om sitt liv är det verkligen inte heller den starka, glada sångrösten från skivorna vi hör.
Det kanske inte finns någon bättre förklaring till varför hon lät alkoholen ta så stor plats i hennes liv; att drickandet var en tröst.
Hon var sjuk i reumatism, fast i ett äktenskap där mannen, bandledaren, utnyttjade henne som speldocka, trots att hon inte orkade, med små barn.
Men hon tryckte på "gladknappen" som vanligt och spelade på, någon gång så att bröstmjölken sprutade in i det lånade dragspelet.
Som en clown
Kikki samlar på clowner. Som en sådan känner hon sig, ledsen inuti och med en glad påmålad mun.
Kikkis barndomstrauma har förföljt henne. Modern lämnade sin man och de tre barnen som splittrades. Hennes far Gunnar kunde inte behålla henne.
Hon skriver om den hemska dag då hon bokstavligen slets från fadern av barnavårdsnämnden och hamnade i fosterfamilj.
Hon blev inte oälskad men inte riktigt älskad heller. Inte hel. Mobbningen i skolan fick hon så småningom revansch för, som allt populärare dansbandssångerska och artist på egna ben.
Kämpar på
Hon är ledsen över att hon alltid fått mer uppmärksamhet som en människa med svagheter än som den duktiga artist hon faktiskt är.
Det finns många hon är rakt förbannad på, som exmaken och gamarna i kvällspressen.
Kikki har gjort grundskolan som artist, som Bert Karlsson har uttryckt det. Hon har gått den långa vägen och är inte framme än.
Nu har hon gjort en ny skiva, den första på sjutton år och en skiva hon är stolt över.
Hon dricker inte längre. Hon söker någon sorts andlighet för att hitta en balans och försonas med livet - och sig själv.
En hel del visste vi redan om Kikki. Eller trodde oss veta.
Men det känns inte som om hon skrivit den här boken med sitt hjärteblod. Tyvärr. Hon är för erfaren för att lämna ut sig själv helt. Jag förstår henne. Kämpa på du Kikki.