Kjell Espmarks nödvändighet

Till Kjell Espmarks åttioårsdag i januari utgav Norstedts det rika dikturvalet "Det enda nödvändiga. Dikter 1956-2009". En bok om vilken man utan minsta tvekan kan använda epitetet nödvändig.
Här finns dikter från ett halvt sekel valda av författaren själv. Urval ur tolv diktsamlingar och den senaste, samlingen "Vintergata" från 2007, komplett.
Hans kanske finaste diktsamling som helt enkelt inte går att sönderdela, en samling bestående av ett stort antal gravepigram inte helt olik den amerikanske poeten Edgar Lee Masters berömda "Spoon River Anthology".

Kongeniala bilder
Det är inte lätt att välja ut och kommentera denna rikedom, men jag har under åren ständigt återvänt till en av dikterna som är en av de finaste jag vet. Den finns i samlingen "Den hemliga måltiden" från 1984 och heter "Jag heter alltjämt Osip Mandelstam".
Det är en dikt man aldrig kan upphöra att läsa. Dels för att den påminner om Mandelstam och dels för alla de kongeniala bilder och rader som den innehåller.
Osip Mandelstam, den ryske poeten, dog 1938 i ett ryskt fångläger. Hans hjärta orkade inte längre. Han var då 47 år gammal. Om hans liv har hustrun Nadesja berättat i två makalösa böcker.
En av anledningarna till att Mandelstam hamnade i det sovjetiska fångsystemet var förmodligen den opublicerade (men i avskrifter spridda) dikt som handlade om ledaren Josef Stalin. Ett litet citat ur den (i Hans Björkegrens översättning):
Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.

Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.
Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.

Hans stövelskaft blänker, mustaschen
kryper av kackerlacksskratt.
Kring honom bossar med tupphals
- han leker med deras fjäsk:

Kring detta öde spinner Espmark sin dikt. Den är skriven nästan som ett brev till Mandelstams hustru Nadesja och fylld av anspelningar på hans poesi.

Nej, detta är inte migrän.
Det är rester av ett uppdrag
bultande
ännu i tomheten.
Det är upptakten. Sedan är vi inne baracken i fånglägret och i den fängslade poetens tankar. I en trängsel så stor / att den inte får plats i ordet "trängsel". Fylld av sådana pregnanta uttryck.

Hör de andras
långsamma tankar famla i rummet
efter ett fönster. Lika tydligt
som lukten av piss härinne.

Poetiska bilder
Det här är en dikt skriven av en poet som vet det mesta om den moderna poesin. En som skrivit en bok med titeln "Själen i bild" och som skrivit böcker om Artur Lundkvist, Harry Martinson och Tomas Tranströmer. Det handlar om precis det Espmark också besitter: en vidunderlig förmåga att göra, precis som Tranströmer: att översätta själen till bilder, poetiska bilder av högsta karat.
Det handlar om förtätning, om kompression, om detta vidunderliga som poesi kan åstadkomma i några få ord och som dikten om Mandelstam är ett rikt och utsökt exempel på.
Det är en dikt som rör vid det innersta i läsaren och som samtidigt i några få rader komprimerar djupa historiskt-existentiella insikter.

Tycks som om inget förändrats:
det tomma landskapet, bristen på syre,
den sibiriska lukten av ensamhet - allt
är detsamma. Landsfadern visste på grammet
hur dödens rike är sammansatt.
I några få rader från det sibiriska fånglägret låter Espmark Mandelstam fastställa vad stalinismen egentligen byggde på.

Fixerar den tomma fönsterbågen. Hinken
i hörnet: en bucklig stank av ideologi.
Naturligtvis är den här boken så oändligt mycket mer än denna dikt. Den är utan tvekan en av de nödvändiga svenska diktböckerna. En vacker volym att ständigt återvända till, läsa i, förundras av, glädjas åt, gråta till: här finns de flesta stämningslägen fastnålade i Espmarks pregnanta bilder.
"Det enda nödvändiga" tillönskas en stor läsekrets.

Kjell Espmarks nödvändighet

Skall man summera det senaste halvseklets svenska lyrik är Kjell Espmarks dikter en absolut nödvändighet. Att han dessutom gett ut en rad lysande romaner och ett antal epokgörande studier av modern lyrik bara understryker den centrala position han har i den svenska litteraturen.