Klacksparkar och oväntade möten
Det är en nåd att vi har något så fint som en internationell poesifestival på Gotland.
Jan Kaus är född 1971 och ung i sammanhanget. Han läser både egna dikter och andra estniska favoriter får man anta på det humoristiskt befriande vis han tar sig an dem. Han utnyttjar rummets djup och rusar upp på trappan och hojtar på estniska. En riktig "poetryslammare" får vi se. Men också höra. Programmet är upplagt så att texterna först läses på originalspråk och sedan får den svenska publiken höra översättningen. Det skapar en effekt i sig under en sådan här typ av festival som lätt blir ett möte, att ta till sig dikter och prosa förbehållslöst på riktigt, man hör klangen och melodin i språket tydligt trots att man inte kan det, det expressiva i tonlägen kommer fram. Jan Kaus slår sin svarta kofta och jeans dammiga när han betonar, han är härlig att höra på, avslappnad och okonstlad även i ämnet; i en dikt är slutklämmen de flera liter glass man får lust att köpa när det under slutet av vinterhalvåret en eftermiddag för en gångs skull inte hunnit blivit mörkt vid femsnåret. Vem kan inte känna igen sig i den glädjen?
Den humoristiska klangen fortsätter programmet ut, i Magnus Hedlund prosa får vi höra om svårigheten med att gå gatan fram. Hur lätt det kan bli fel i ett steg, man faller i gatstenen och får åka polisbil med en assistent som är högst villig att praktisera sin batong. Det finns en självklarhet i det enkla ämnet i en text och Magnus Hedlund är så skönt vilande i det valet.
*
Oksana Zabuzhko läser en tidig text, en modern Askungen, hon presenterar den själv som "Cinderella contemporary", det låter snyggt men blir snart mer allvar. En mustig ukrainsk språkflora ljuder i ruinen. Även den nutida askungen gnor och står i, hon hänger trött lakan med andras kärlekssav, i översättningen kallas de Bruno K.Öijer-aktigt passande för "nattens röntgenplåtar". Programmet slutar med musik och det känns som det behövs, det ringar in den språkliga melodi vi mjukt och nyfiket nystats in i. Unge Risto Oikarinen, finsk poet och musiker improviserar på tenorsax tillsammans med svenska Emeli Jeremias, på cello också hon ung skribent och musiker. Mötet står i centrum och det blir en uppvisning i gehör när de ombeds fortsätta. Det kunde de gott ha gjort ett slag till om publiken fått bestämma.
På kvällen flyttar poesifestivalen sitt fokus mot teater. Ansedda ryska författarinnan och dramatikern Ljudmila Petrusjevskajas "Tiden är natt" spelas på BAC. Den görs i en monolog av Göteborgs Teater Unos Lena Dahlén. Med hjälp av ett par stolar, en potatis med håligheter och manuskript med det samma ångar hon fram en stark svart historia. Det handlar om kvinnor som kämpar, om livet som är ett krigsfält av levande och begravda, de på väg ner i jorden och de som nyss kom upp. Underrubriken på verket är "Anteckningar från en bordskant", och den lätthänta omskrivningen är väl ett försök att skriva om vedermödornas vedermödor till något hanterbart. Att teckna generationer, de gamla och de små, med samma elände som länk, "jag säger det bara som det är" konstaterar texten ofta även i desperationen, man känner hur undergången ligger intill på huvudkudden till och med när man äntligen får sluta ögonen för en stund. Ändå lever man. Utan Lena Daléns lätt maniska konsekvens och blinkningar åt publiken skulle eländets inneboende skratt kanske bli för tyst. Klacksparkar behövs här i livet och dem ger Lena Dahlén och Petrusjevskaja vid rätt tillfälle. Som när den gamla börjar tappa sina tänder och beslutar sig för att rada upp dem i vitrinskåpet.
*
På sina ställen är den nattsvarta realismen snudd på outhärdlig hos Petrusjevskaja och i dag när underhållningsvärdet står högt kan det vara lätt att ducka för den problematiken. Därför är det skönt att se Lena Dahlén ständigt röra sig framåt i texten, böka runt i det svåra illaluktande och i bland komma upp till ytan för att få luft. På BAC blir teatern en övningsarena för människor att sitta igenom det svåra, se förloppet, tappa luft själva ibland. Burleskt är det på sina ställen men aldrig teatraliskt på grund av Dahlén. Hon är arg utan att vara ondsint, bitter utan att förlora det krassa, hon är fräck men inte onödigt ful i mun. Den fräscha ironi Petrusjevskajas text rymmer känns skön i monologen men Lena Dahlén saluför sig inte på den. Det är en balansgång hon behärskar. Texten fläks upp framför oss men samtidigt lyckas Lena Dahlén behålla en spännande integritet och en stram hållning i den två timmar långa monologen. Ett konststycke. Poesifestivalen känns ibland också just som ett konststycke, med dessa oväntade möten man får till. På söndagen fortsatte programmet till Ihreviken och nu på fredag 8 september, fortsätter festivalen med läsning och panelsamtal med bland andra Mirja Unge, Sara Villius och Niklas Söderberg på Almedalsbiblioteket.
Så jobbar vi med nyheter