Klassisk kärleksförklaring till musiken
Det måste hända. Jag vill bara inte tänka på det.En dag flyttar det sista barnet hemifrån. En dag spelar Daniel Tjernström sin sista fotbollsmatch. Och en dag gör Richard Curtis en dålig romantisk komedi för bolaget Working title.
Rhys Ifans som dj är en av pärlorna i 60-talshyllningen "The boat that rocked". Foto: Alex Bailey
Foto: Photo Credit: Alex Bailey
Ändå är anslaget så lovande. Curtis, mannen bakom både "Fyra bröllop...", "Notting Hill" och "Love actually", vänder sig här till den epok som definierade honom själv, 1960-talet med dess vulkanutbrott av musik, sex och vidlyftiga frisyrer.
Curtis skildrar en piratradiostation som sänder rock dygnet runt från en båt i Nordsjön, och han skildrar den på ett klassiskt sätt; genom ögonen på en oskuldsfull betraktare. Den unge Carl har sparkats ut från skolan, hamnar på rockbåten och är nu mer än mottaglig för den smitta av sex, droger och rock ’n’ roll som den bär med sig.
"The boat that rocked" är en kärleksförklaring till musiken liknande "Populärmusik från Vittula". Bäst fungerar den paradoxalt nog i scenerna på torra land där britter av alla åldrar samlas kring radiorevolutionen - och där regeringen, i form av en underbart ond Kenneth Branagh, gör sitt bästa för att dra ur kontakten.
"The boat..." lider dock av en besvärande grabbighet. Även om rollistan är fin - Bill Nighy, Philip Seymour Hoffman, Rhys Ifans med flera - är den alltså nästan helt enkönad.
Problemet är att Richard Curtis och hans humor har förslappats, vilket förstås är vad gamla män gör till slut. Filmens konflikter är för enkla, uppbyggnaden för banal, skämten pliktskyldiga och gottköpta. Den är dessutom en halvtimme för lång.
I Curtis tidigare filmer har han illustrerat kärleken med musik. Här försöker han göra tvärtom. Vi ska försöka avhålla oss från alla skämt om hur båten sjunker men konstatera att för att vara en musikfilm är "The boat" förvånansvärt tondöv.
Så jobbar vi med nyheter