Prinsen tittar lugnt på mig och frustar lite. Jag vet minsann vad han tänker: "Jahapp, vad har vi här då? Det är väl lika bra att ställa in sig på att ta kommando". Han ser snäll ut och jag känner mig hyfsat trygg. Lisa Lindgren på Enggaarde visar noggrant hur man tar sig upp på hästen och hur tyglarna ska hållas. En rem på varje sida och så håller man upp tyglarna lite med en hand. Vi börjar på övningsbanan för att lära oss grunderna.
- När ni vill svänga trycker ni in hälen i ena sidan och håller ut foten på andra sidan, berättar Lisa.
Det är inte lika enkelt som det låter. Prinsen går i stället efter Viggo, den andra hästen som ska med på turen.
Snart är vi iväg på skogsvägen ner mot havet. Hästarna är rutinerade och Prinsen bestämmer att det är dags att trava lite. Få se nu, hur var det man gjorde, undrar jag medan jag skumpar upp och ner i stigbyglarna.
Ska man ens rida lätt i westernridning?
- På tävlingar sitter ryttaren ofta ner i sadeln men annars rider du ofta lätt, berättar Lisa.
Känns i knäna
Det känns ganska skönt att trava för när Prinsen skrittar guppar det väldigt mycket och efter ett tag blir det rätt jobbigt. Efter någon halvtimme börjar det kännas i knäna. Det är på grund av den breda sadeln berättar Lisa. Nere vid havet svalkar sig Viggo och Smokey och Prinsen passar på att äta lite vass. När vi går därifrån pruttar han högljutt.
-Han har en väldigt bra mage. Ingen kolikmage där inte, säger Lisa när vi rider vidare längs med vattnet.
Westernridning är inte så avslappnande som man kan tro, men det beror en hel del på bristen av erfarenhet. Det är inte mycket som påminner om mina dagar med mitt russ Linus. Han var lika envis som jag och det gick sådär bra när vi ville olika saker. Jag ville hoppa över hindret och han såg inte det meningsfulla med det. Till slut beslöt vi oss för att gå skilda vägar. Friskt vågat, hälften vunnet.
Ledande prins
Prinsen har nu tagit ledningen och går bestämt hemåt. Vi går förbi några kor som närmar sig nyfiket, och Prinsen är snabbt där och visar vem det är som bestämmer. Korna ryggar tillbaka och ger oss plats för att gå igenom en grind.
Jag börjar tänka att jag nu har klarat mig igenom det värsta med trav, hala stenar i vattnet, Prinsens irritation över korna och snåriga skogsstigar. Jag ska precis pusta ut när Prinsen ser något i skogen som får honom att stegra sig och jag känner hur jag glider över sadeln och är på väg ner mot marken. Det enda jag kan tänka på är att skydda kameran som jag har runt axeln och när jag utbryter i mitt värsta kärringskrik, som antagligen får alla troll i skogen att vakna, bromsar Prinsen upp och räddar både kamera och mig.
-Det där var en snygg räddning av er båda, säger Lisa. Jag andas ut. NU måste väl ändå det värsta vara avklarat.
Galopperande avslut
Efter att vi har passerat den största tjur jag någonsin sett och varsamt tagit en omväg förbi en ko med kalv, är det inte långt kvar till slutmålet. Prinsen tar än en gång ledningen med en snabb travgång och jag hör Lisa ropa bakom mig.
- Ni kan fatta galopp om ni vill!
Jag tänker efter någon sekund och minns traumat. Jag var runt elva och mitt russ spurtade iväg efter en betydligt större häst som galopperade framför. Jag slungades av hästen och tappade andan.
Men den här gången är jag först och farorna verkar vara över, så jag sätter hälarna i midjan på Prinsen och smackar med läpparna. Galoppen känns som det perfekta avslutet och jag och Prinsen har äntligen hittat hem tillsammans.