Kollegorna sörjer Beate Grimsrud

När Beate Grimsrud nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2011 för romanen "En dåre fri" var litteraturskribenten Maria Schottenius på Dagens Nyheter säker på att priset skulle tilldelas Grimsrud, men så blev det inte.

– Det är ett stort och märkvärdigt författarskap som utan att romantisera psykossjukdom får oss att leva med i tankar och känslor som rör sig i andra sfärer än de vanliga. ”En dåre fri” tillhör de nordiska romaner som rusar rakt in och rubbar vaneseendet. Berättelsen är stark och smärtsam, beskriver stort lidande, men också vitalitet, lekfullhet och värme. Hennes konstnärliga gärning förmedlar en livsenergi mot alla odds, säger Maria Schottenius.

Oavbrutet kreativ

Författaren Inger Alfvén var mycket nära vän till Beate Grimsrud och de har också arbetat ihop med flera barnböcker, bland annat serien om Lydia och serien om Alba och Adam.

– Det var fantastiskt roligt att jobba med henne. Det var texten som gällde, hon hade ingen som helst prestige. Vi hade ett fint samarbete, säger Inger Alfvén.

Hon beskriver Beate Grimsrud som en gränsöverskridande författare, i ordets bästa bemärkelse, som skrev både fantasirikt och realistiskt på en och samma gång. Och med en röst och ett tonfall som inte liknande någon annans, säger Inger Alfvén.

– Hon kunde beskriva väldigt konkreta detaljer, både komiska och tragiska, så att man samtidigt både skrattade och grät. Hon hade en stark känsla för både tajmning och humor, och även de mest förfärliga saker hon berättade om fick ett tonfall som inte bara var bedrövligt.

Inger Alfvén ger en bild av Beate Grimsrud som en person som kunde omvandla allt i sitt liv till berättelser.

– Beate var oavbrutet kreativ och hade så många bollar i luften. Allt hon tog i blev något.

Glasklar blick

Beate Grimsruds sista roman "Jag förelår att vi vaknar" gavs ut hösten 2019. I arbetet med den bad hon författaren Malin Nord om hjälp och de båda arbetade tätt tillsammans med att färdigställa boken.

– Hon hade enormt många anteckningsböcker för hon skrev hela tiden. Så jag hjälpte henne helt enkelt – hon läste högt ur böckerna och jag skrev ned det hon läste, och när hon hörde sina egna meningar blev hon inspirerad och kom på nya scener i stunden. Det var väldigt speciellt. Jag lärde mig att höra på hennes röst om hon läste ur anteckningsboken eller kom på nytt. Om det var en helt ny scen gällde det för mig att fokusera och fånga in den i datorn så att scenen inte skulle försvinna. Det var en känsla av magi, berättar Malin Nord och fortsätter:

– Jag är väldigt tacksam att jag fick vara så nära hennes tankar i det skrivande arbetet. Hon var otroligt generös. Hon sa flera gånger att jag skulle sno saker från henne, tänka på hennes tankar som en second hand-affär.

Malin Nord beskriver det som att Beate var fri i tanken och hade en helt egen, glasklar, blick på världen.

– Det var som att hon avklädde alla lager av världen. Jag tänker att hon visste mer om världen än många andra. Jag tänker på hennes blick i texterna, och i livet, som ett mjukt och samtidigt oerhört starkt ljus, så som tröst kan vara. Varje gång jag läser henne ser jag något som jag inte har sett förut.

Och för Malin Nord var Beate Grimsrud mer än en kollega, hon var en vän och en källa till inspiration.

– Hon tog skrivandet på stort allvar, det var väldigt inspirerande. Vi hade väldigt roligt när vi jobbade. Hon var lycklig när hon skrev, fast hon skrev om svåra saker. Skrivandet var hennes lyckliga plats.