Denna nya inriktning som slogs fast i kulturpropositionen - konstnären som företagare och ökat samarbete mellan kultur och näringsliv. Det talas om den kreativa sektorn, om upplevelseprodukter. Framtvingas så en verklighet som inte vill finnas?
Går det att bena upp detta? Tja. Om vi börjar med konstnärerna, som arbetar med bildkonst och skulptur, så måste de ju försörja sig. Sälja och få uppdrag. Det gäller också den allra friaste och nyskapande konstnären.
Konstnärslönen är numera begravd. Ett och annat stipendium finns. Annars återstår att bli försörjd av någon. Hur går det då med friheten?
Otrygg tillvaro
Författare. En hel del försörjer sig på sitt fria skrivande. Men få blir Augustvinnare. Många försörjer sig på journalistik och brödskrivande här och där. Stipendier finns för talanger. Dock svårt att få ihop till en trygg ekonomi som ger utrymme för kreativa utlopp och experimenterande.
Teater. Flertalet skådespelare tvingas numera frilansa med en otrygg tillvaro som följd. Kan innebära att tvingas ge avkall på sina konstnärliga ambitioner. Sticka emellan med konsultjobb och uppläsningar.
De fria teatergrupperna har det ständigt kärvt. Bidragen minskar. Vi har kunnat ta del av den diskussionen i stockholmspressen under senare tid.
Dans. Liknar teatern, men väl så kärvt klimat.
Musik. Här är bredden enorm liksom inkomstklyftorna. Från lukrativ populärmusik och ungdomsmusik till sparsmakade stråkkvartetter och nyskapande musik. För den del av musiken och sången som är konst, är tillvaron kärv för de flesta, utanför eliten.
Tumskruvarna dras åt
En enkel bild av konstlivet och kulturen, som väl känns igen. Och ändå flödar det av aktivitet i kulturlivet. Som en obändig kraft ur människors inre. Bra för oss kulturkonsumenter. Men hur är detta möjligt? Hur kan detta fortskrida år ut och år in i alla tider?
För de statliga och kommunala bidragen räcker aldrig till. Tumskruvarna har dessutom dragits åt under senare år. På Gotland med en lång rad besparingar och indragna tjänster som knappast har debatterats.
Kan detta rent av liknas vid den ideella sektorn. Där det alltid finns människor som brinner för något. Som på något sätt upphäver tyngdlagen. Som lägger ner sin själ och sin fria tid. Allt från humanitära insatser till hembygdsvård. Samhället har vant sig vid att de alltid finns, idealisterna, beredda att kämpa, förändra och leverera.
Är det så också för konst och kultur? Att konstnärerna alltid finns där för att leverera, stimulera, roa, röja ny väg och ge näring åt tusentals själar.
En inre kraft som måste få sitt uttryck. Att fullfölja en övertygelse, en drivkraft. En samhällstjänst (!) livsviktig för människan.