Sporten utövas av alla åldrar och den är en viktig del av öns storturnering i gotländsk idrott - Stångaspelen.
Framför ett av bondgårdens uthus sitter veteranen och varporaklet Lasse Eklund. Han ska lära mig hemligheterna bakom sporten. Kärleken till varpa har varat hela livet och Lasse har spelat sedan barnsben.
Började som barn
- Jag har kastat sedan jag gick i skolan. Vi var med och tävlade i skolmästerskapen 1962, så det är runt 55 år, säger han med ett skratt.
De flesta utövarna gör varporna själva. Lasse har "knackat" som det kallas, sedan lång tid tillbaka. Att hitta rätt sten är inte det lättaste och det är minst lika viktigt som att kasta bra.
Att finna den rätta
- Jag hittar mycket längs åkrarna. Annars letar många i stenhögar eller på stränderna.
Det gäller att hitta ett bra ämne och den måste vara platt.
Helst ska stenen vara svart, de håller bättre för motståndarnas träffar. Får du till en sådan har du en supervarpa.
Reglerna är enkla, laget som kommer närmast pinnen får ett poäng för den omgången, ett så kallat stick. Först till 12 stick vinner. Man spelar i tremannalag och ofta är det öppna tävlingar där lagen består av kvinnor, män och unga.
Jag undrar vilken varpa Lasse använder och får ett skratt till svar. Munterheten sitter lika naturligt som stenen i handen hos Lasse. Han visar en av två dragkärror som han släpar med sig på matcherna. De är båda överfulla med stenar och väger därefter. Det visar sig att det går åt en hel del, det är inte ovanligt att tre stenar går sönder under en match. Och vid kraftigt regn behövs det speciella, lättare stenar.
Mästaren visar
- Det var en match för några år sedan där det gick åt 17 stenar, men det varierar. Det beror på hur bra varpor du har. Går en sönder är den ute och du måste ta en ny.
Lasse tar fram en lätt stenvarpa, "bara några kilo" och ger den till mig. Första kasten får jag knappt iväg varpan och han skrockar förnöjt, det var inte så lätt som jag trodde. Det visar sig att det är en sann konst att kasta och mycket som ska stämma. Till slut får jag iväg ett kast som i alla fall är i närheten av pinnen. Jag förstår inte att andra kan kasta 20 meter med mer än dubbelt så tunga stenar och dessutom träffa. Jag blir faktiskt riktigt biten. Tänk att det kan vara så kul att kasta en något rundad sten mot en träpinne! Lasse ger mig en lagom tung varpa innan jag åker.
- Nu får du åka hem och träna ordentligt, säger han och blinkar.