Konstnärligt möte i Väskinde på vägen till Reykjavik

I ett ögonblick av klarsyn känns evigheten nära. Här står vi tillsammans i en stuga, snäppet över dockskåpsstor, i Väskindeskogen. Där bor sedan året tillbaka Ebba Hammarskiöld. 2005 ställde hon ut på Gotlands konstmuseum. Nu är hon på väg till Island med sitt måleri. Vernissage väntar den 6 december på Nordens hus i Reykjavik. Än finns hennes verk kvar i det lilla rum som är hennes ateljé.
- Västfönster, tyvärr, det borde vara norrljus, säger hon om rummet där hon målar. Hon pekar på den vackert blekta vävda mattan under fötterna. De få kvadratmetrarna är platsen för hennes skapande.
Målarytan intar hon med inspiration kommen via hjärtat och arbetande från knäläge lägger hon upp färg på duk direkt med högerhanden.
- Först lägger jag an gult och fortsätter sedan. Jag blir till slut ett med färgen och målar som i trance. När jag är klar, och mina bilder tar tid, då kommer det roliga i att döpa bilden, säger Ebba Hammarskiöld.

Erland Cullberg, en av Sveriges största och mest kända konstnärer återkommen med en uppmärksammad utställning på Konstakademien i våras, nickar instämmande. Olof Buckard, välkänd från scenen, på senare tid bland annat med en föreställning på tema galenskapens förförelse, pekar på poesin i bildskapandet. I onsdags föreläste han på S:t Lukas i Visby. I går gästade han Ebba Hammarskiöld samtidigt som Erland Cullberg kom på besök.
- I Ebba träder en målarpoet fram. Hon slår an ackord i färg och målar yta med djup. Se målningen hon gett namnet Rachmanninov eller den hon kallar Yrsel över livsytan.
Samtalet kretsar kring frågor om hemligheter och mystik, om att öva med färg och figurer som skalor i konsten och medveten omedvetenhet. Orden tänder gnistor hos Ebba Hammarskiöld.
- Vad vore måleriet utan mystik? Och vad vore livet utan hemligheter? Utan mystik och hemligheter hade jag dött av själslig svält, säger konstnärinna med fötterna på trasmattans fridfulla randning i gult och blått med inslag av rött.

På golvet askar med kritor i pastell och välkramade färgtuber. Senhöstens gyllenljus kikar in genom fönstret och Ebba Hammarskiöld uttrycker sin längtan efter havet.
- Jag måste gå min egen väg, annars får det vara. Jag skapar med ödmjukhet och alla sinnen öppna, så måste det få vara. Tyck om det jag gör eller inte. Ta till dig eller inte, det är din sak. För mig gäller att vara närvarande i detta nu. Det är en känsla så stark att jag blir rädd.