Konventionell och slätstruken dokumentär

STIG-ANDERS Svensson är 60 år och lever ensam med sina älskade hästar och kor. Han litar på sig själv och Gud, sliter i skogen och på åkern med hästarna och vill inte ha med det moderna samhället och dess vrålande traktorer och skogsmaskiner att göra.
Om han varit amerikan hade han skjutit sina grannar och skyllt på FN. Men han är smålänning. Han arbetar.
Det vi kallar arbete är liv för Stig-Anders och det är ett liv som brukar kallas "i harmoni med naturen" - men det verkar mest vara en evig kamp mot sega tallar, vresiga kossor och sanka, tuviga skogsmarker, en kamp han utkämpar med blödande händer och förfrysta fötter.
Det är nästan en bedrift att av denna så fullständigt unika och fascinerande människa kunna göra en så konventionell och slätstruken dokumentär. Och obegripligt att inte dokumentärfilmkonsulenten helt enkelt sagt "Stopp, tillbaka till ritbordet".
Alla filmiska grepp har vi sett förut, vi ser dem nästan varenda dag i SVT, det är spindlar och blommor i motljus och det där pianoklinkandet som måste finnas i en speciell databas för dokumentärfilmare och som signalerar att nu, nu är det allvar, nu är det svensk dokumentärfilm.
Och så, förstås, en förnumstig underton av civilisationskritik som inte nämner att när hela Sverige levde som Stig-Anders svalt hälften ihjäl och den andra hälften flyttade till Amerika. Vid ett tillfälle sägs i filmen ungefär "Genom honom ser vi nutidsmänniskan och oss själva" - ja, vi ser oss och tycker vi är privilegierade som slipper bära 50 kilo utsäde på ryggen.
Skildringen av orkanen Gudrun, som slog sönder Stig-Anders liv, är ett ekande antiklimax som lämnar fler frågor än svar. De starka sista femton minuterna är för lite och för sent.