Kopparkungen - en handlare i tiden
I Stockholm var grosshandlarna pådrivande i utvecklingen mot näringsfrihet och industrialism under "revolutionernas tid" 1760-1850. Säger man handlare är det lätt att tänka sig en knodd bakom en disk men det är nästan helt fel. Istället får vi för denna tid tänka oss en kombination av redare, bankir, brukspatron och godsägare förutom butiksinnehavare.
*
I bokhandeln ligger nu en påkostad volym med ett oerhört rikt illustrationsmaterial om handelshuset Björkman. Ett antal ekonomhistoriker har delat på forsknings- och skrivarmödorna. I centrum för skildringen står en enda individ - handelshusets grundläggare Bengt Magnus Björkman (död 1825).
Före Björkmans tid dominerade grosshandlarna på Skeppsbron, följaktligen kallade "Skeppsbroadeln". Deras parti var "hattarna" och genom det kunde de dominera den frihetstida riksdagen. I skydd av tullar och privilegier svarade de för ett drivhusbetonat näringsliv. Skeppsbroadeln levde också på stor fot.
Björkman var en mera hårdför och därför mera modern kapitalisttyp. Sparsam och oavlåtligt verksam blev han rik och det gjorde han en dygd av. Konkurrensen borde släppas mera fri och privilegierna och statsstödet tas bort. Så Björkman stödde de så kallade "yngre mössorna" som kom till makten 1765-66 och förverkligade just ett sådant liberalrevolutionärt program.
Om Gustav III tyckte Björkman inte. Framförallt ogillade han dennes envälde mot slutet, slöseri och krig mot Ryssland. Björkman satt till och med i häkte en kort tid efter "tyrannmordet" 1792.
*
Det som verkligen betydde något var ändå de egna affärerna. Ensam av Stockholms handlare bosatte han sig på det avsides Norrmalm. Det ståtliga Björkmanska huset uppfördes där NK ligger nu. Brukspatron blev han genom att först köpa och sedan rusta upp en rad finska järn- och kopparbruk till exempel Fiskars. Godsägare kunde han kalla sig genom innehav av en rad av gods och herresäten i Stockholmstrakten. Till skillnad från Skeppsbroadeln köpte han inte på spekulation och inte för lånade pengar.
Varje enhet skulle ge vinst genom god skötsel och genom att endast producera det marknaden efterfrågade. Naturligtvis hade mannen hårda nypor och det behövde inte alltid vara så noga med principerna. Järnframställningen förblev hårt reglerad och detta utnyttjade Björkman gentemot sina träkolsleverantörer, de finska bönderna. De tvingades leverera till underpris.
*
Pengar ger inte lycka som bekant. En av sönerna levde i sus och dus istället för att sitta på kontoret. Till slut hamnade han på Sveaborgs fästning för att ha låtit prygla ihjäl en underlydande! En adlig svärson visade sig vara bedragare. Följden blev en jättekonkurs som inte blev klar förrän efter Björkmans död.
In i det sista strävade den gamle med att hålla ihop affärerna. Till slut blev han så skröplig att han sov på kontoret och där fann man honom död. Men var fanns skåpnycklarna? Till slut fann man dem - under sängen.
Boken är väl inte så rolig som jag skrivit ovan. Endast en av författarna - Björkenheim - vågar skriva personligt och klart. Alltför mycket akademiskt hummande tynger framställningen.
Så jobbar vi med nyheter