Krig mot civilbefolkningen

Moderna krig handlar mer och mer om att ta död på civilbefolkningen. Eftersom det är en krigsförbrytelse att skjuta på civila innebär det att moderna krig alltmer blir krigsförbrytelser.
Den segrar som är bäst på att döda motståndarens civilbefolkning. Men den som segrar erkänner inte sina krigsförbrytelser. Förloraren däremot ställs inför rätta. Och är dömd på förhand.

*
USA.s krig mot Japan 1941-45 är ett bra exempel. Den japanska militärregimen anföll som bekant USA vid Pearl Harbour 1941. Dessförinnan hade USA strypt oljetillförseln till Japan - ett strypgrepp. Japanerna visste att de inte kunde besegra USA. Men de inbillade sig att amerikanerna inte ville slåss! Och att Hitler skulle vinna.
På några månader erövrade Nippons vilseledda söner hela Sydöstasien utom Australien. Deras grymheter mot civilbefolkningen överträffade vida allt vad de tidigare kolonialherrarna - britter och holländare - ställt till med. Under tiden laddade Washington upp för ett fruktansvärt kontraslag - mot den japanska civilbefolkningen.
Hatet mot små gula män piskades upp till oerhörda höjder. "Japanerna har visat sig vara undermänniskor ... Låt oss förklara dem fredlösa. När de drivits tillbaka till sitt eget vilda land kan de få leva där helt isolerade från resten av världen, som spetälska, orena." (Daily Mail).
En amerikansk kulsprutefabrikant annonserade: "gör stora röda hål i små gula män".
Det var vanligt att amerikanska soldater putsade upp dödade japaners skallar och sände hem dem till de kära därhemma. Hatet mot japanerna var mycket större än mot tyskarna.

*
Varför detta vansinniga hat? Och varför gå på civilbefolkningen? Den amerikanske stjärnjournalisten Max Hastings förklarar detta på ett mycket drastiskt men mycket kunnigt sätt i "Nemesis - kampen om Japan 1944-45".
Japanerna slogs inte som andra. Trots att deras vapen var helt otillräckliga gav de sig aldrig. Istället för att kapitulera sökte de döden genom att göra en sista tjurrusning mot fienden. Alla känner till självmordspiloterna. Okunnigheten och inbilskheten var så stor att tron på slutsegern var allmän ännu 1945.
Den objektiva verkligheten var en annan. Amerikanerna vadade i vapen och förnödenheter som de skickade över halva jordklotet. Japanerna däremot, till skillnad mot tyskarna, tillverkade allt färre och allt sämre vapen. Befolkningen svalt - och än mer de avskurna soldaterna.
Amerikanerna kunde välja. Hur skulle Japan tvingas kapitulera? Genom att erövra ö för ö med stora förluster mot de obändiga japanska soldaterna? Eller genom att döda deras kvinnor och barn - gärna 100 000 per bombanfall!

*
Pentagon valde en kombination. Öarna erövrades mödosamt. Amerikanska liv sparades genom oerhörda förberedande bombardemang. Men den fruktade slutstriden om det japanska moderlandet undveks genom att bomba civilbefolkningen till underkastelse.
Till slut kom Hiroshima och Nagasaki. Kejsaren kom ned på jorden och kapitulerade. Tusentals japanska krigsförbrytare ställdes inför rätta. Omkring 700 dömdes till döden.
Hastings slutar sin bok med att angripa japanerna för att de ännu inte erkänt sina brott. Varför inte också peka ut också sin egen nation för brott mot civilbefolkning?