Kriget sätter nya spår

Ett ungt par är ute på en hemlig dykexpedition i sjön Vittangijärvi. Det är vinter och isen ligger som en tjock svart glasskiva över vattnet. De vet att de borde vara ensamma nu, när de ska utforska flygplansvraket som ligger där nere. Men någon skär av deras livlina och lägger en grönmålad dörr över vaken. Den unga flickan hittas senare död i Torneälven men pojken är borta.
I Åsa Larssons senaste "spänningsroman" knyts trådar ihop mellan nu och andra världskriget. Tyska armén hade då ett stort förråd i Luleå och det var inte bara permissionssoldater som fraktades på svensk järnväg. Många åkare gjorde feta pengar på tyskarnas behov av transporter till östfronten i finska Lappland.
En del är fakta, en del är påhittat i Åsa Larssons bok där hon väver den gamla historien omkring ett försvunnet tyskt transportplan på väg från Narvik, med dramatiska inslag om tre danska motståndsmän som göms och innebränns i en skogskoja tillsammans med en norsk motståndsman och om en svensk förrädare, Räven, som sålde information till tyskarna.
Rädslan för att det gamla ska avslöjas leder till nya brutala dåd.

*
Polisutredningen, som har sin bas på Kiruna polisstation, går trögt som en bilmotor i trettio graders kyla eftersom det frusit totalt mellan polisinspektören Anna-Maria Mella och kollegan Sven-Erik Stålnacke, sedan de båda varit inblandade i en vådlig dödsskjutning.
Den ärrade, något synska åklagaren Rebecka Martinsson bedriver som vanligt spaning på egen hand. Hon har rotat sig ordentligt i farmors hus i Kurravaara och lyssnar motvilligt till sms-lockropen från älskaren och advokatkollegan i Stockholm.
Det är Åsa Larssons fjärde bok i serien med samma huvudpersoner.
Hon är en av få svenska författare av kriminalhistorier som lägger ner mycket jobb på detaljer; på miljöer och personer och som har ett levande, spänstigt språk. I princip den enda som har litterära ambitioner om man ska vara elak (ja, naturligtvis med undantag för Leif GW Persson).
Men jag vänder mig emot att hon, precis som kollegan Mons Kallentoft, envisas med att kommunicera direkt med de döda. Även om författaren gärna vill tro att detta liv inte är det enda vi får. Finalen är också lite ... för mycket, precis som i tidigare böcker.
Men. Historien håller. Att människors rädsla för att gamla synder ska avslöjas kan leda till ond bråd död är inte osannolikt. Inte heller att en rundmagad våldsam flåbuse kan ha en mjuk sida och begåvning som inte ens hans familj känner till.