I "Kriget som aldrig kom" försöker tolv forskare beskriva vad som bruka kallas "Det kalla kriget". Därmed avses ibland hela tiden efter andra världskrigets slut till 1992, eller kanske 1989 då Berlinmuren föll.
I boken finns några intressanta artiklar och inleds med en av den kände danske forskaren Thomas Wegener Friis, kanske den som vet mest om Sovjetunionens invasionsplaner över Skandinavien.
Med atomvapen och tusentals soldater ur Warszawapakten skulle Västtyskland, Holland, Belgien, Danmark, södra Sverige och Norge intas. Styrkorna låg i ständigt hög beredskap. De sovjetiska ledarna var offer för sin egen propaganda och analys. Väststaterna uppfattades som aggressiva och utgjorde ett hot mot de socialistiska staterna, ansågs det i öst.
Dessa hjärnspöken styrde de Sovjetiska ledarnas beslut och därför satsades oerhörda summor på att ha ett osannolikt stort försvar.
Vid ett anfall räknade de med att tusentals egna soldater skulle dö av de egna atomvapnen, men de skulle dö i ett krig som skulle utspelas på väststaternas mark, inte öststaternas.
Professorn emeritus i historia vid Lunds Universitet, Sverker Oredsson, bidrar med en artikel om svensk rädsla under 1980-talet och lyfter fram hur rädslorna under 1900-talet ändrade grund.
Historikern vid Wroclaws universitet beskriver den polska Solidaritetsrörelsen och svenska förbindelser med den. Svenska LO stödde Solidaritet med tryckpressar och pengar.
Solidaritets koppling till katolska kyrkan gjorde att LO inte uppfattade Solidaritet som en fackförening och ville inte bidra till internationellt samarbete, utan detta fick kanaliseras vid ett enskilt fackförbund.
Forskaren i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, Fia Sundevall, skriver om "Kallt krig, het könsdebatt."
Övriga artiklar behandlar andra intressanta vinklingar samt frågan vad som skall ske med alla dessa anläggningar som byggdes upp under 1900-talet. Är dessa minnesmärken värda att bevara?