Krigsgodis eller krigshistoria?

Men vilka gamla krig och fältslag som helst kan duga.
Som tur är svävar jag i lycklig okunnighet om vad som kan finnas på nätet.
Tilltar vår visdom av krigsböckerna? Så att vi blir klokare och undviker att slakta varandra under den korta jordevandringen? Knappast.
Författare och förlag producerar alltför ofta krigsgodis för småpojken i oss storpojkar. Spännande spel istället för sanningar om det outhärdliga.
Ett praktexempel på krigsgodis svarar Bonniers för. Richard Holmes har komponerat en lunta i jätteformat. "D-dagen" heter den. Tonvikten ligger på bilderna. Texten är den gamla vanliga hjältesagan.
De allierade landstiger framgångsrikt i Normandie 1944. Därpå befriar de segerrikt Europa med stöd av den hjältemodiga motståndsrörelsen.
Tyskarnas stridsinsatser får också en viss plats.
Extra finess för krigspojkarna är inklistrade fickor innehållandes autentiskt smått och gott från det segerrika fälttåget. Vad sägs om stridsvagnshjälten "PansarMeyers" medlemsbok i nazistpartiet från 1935?
Eller ett handskrivet brev från general Montgomery författat alldeles efter landstigningen? Nam-nam!

Krigsvågen gör att gamla böcker kan värmas upp och bli som nya. 1974 gavs Charles Whitings "Hitlers fallskärmsjägare" ut för första gången. 35 år senare kommer den nu i svensk översättning utan hänsyn till senare forskning.
Whiting berättar initierat om hur dessa de hårdaste bland hårda slogs i Frankrike, Kreta, Italien,
Ryssland och så vidare. Han gör det mycket spännande och välskrivet.
Som en sann brittisk gentleman beundrar han sina tuffa motståndare. Nästan alla dör men kul är det.
Den som vill ha en kritisk vetenskaplig belysning får leta någon annanstans.
Ta till exempel den så kallade "befrielsen" av den fängslade Mussolini 1943. Den brukar framställas som en högdramatisk kupp av Hitlers fallskärmsjägare och så gör också Whiting.
Men så var det inte visar Göran Hägg i sin nyligen utkomna Mussolinibiografi (som jag kommer att återkomma till).
Tyskarna behärskade hela området nedanför berget där Mussolini fanns.
Diktatorn hade kunnat ta bergbanan ner om han velat. Men han ville inte "befrias" - Mussolini var slut. Det var Hitler som behövde en PR-kupp och den har man villigt gått på. Det blir mer spännande då.

En speciell form av krigsromantik utgörs av slagfältsböckerna. I den genren har antagligen Michael Tamelander slagit ett sorts rekord med sin "Waterloo. Belgien 1815".
Där led Napoleon sitt sista avgörande nederlag. Rekord inte bara för att boken om ett enda fältslag och dess förspel är över 900 (!) sidor tjock.
Rekord framförallt därför att författaren med aldrig sviktande folkskollärarentusiasm tillhåller läsaren att noga följa med slagets alla förvecklingar på de oändligt många detaljkartorna. Kartorna är också utomordentliga och Tamelander skriver medryckande och bra.
Också här är perspektivet inskränkt militärt. Kritik och källredovisning saknas helt.
Författaren säger helt frankt att det är meningslöst att redovisa allt han tagit från nätet eftersom det ändå försvinner! Värst är väl ändå att han helt enkelt hittat på dialoger och utsagor om vad människorna tänkte.
Detta för att lätta upp faktatexten. Det kan bli 1800-talsföljetong som här:
"Det var hertigen av Richmond, som lössläppt ur sin hustrus bojor kände en berusande frihet och inte kunde låta bli att blanda sig i striden."

Till sist ett bra exempel på krigshistoria. Niklas Zetterling har omvärderat det berömda tyska "blixtkriget" i "Blixtkrig! 1939-41". Zetterling visar övertygande att vi gått på en tysk propagandamyt. Myten är att de enastående tyska framgångarna de två första krigsåren berodde på stridsvagnarna och de störtbombande Stukaplanen. Deras koncentrerade plötsliga attacker skulle ha tagit andan ur motståndaren men det är alltså fel. Istället var tyskarna precis som under första världskriget väsentligen hänvisade till infanteri och hästar. Tyskland hade inte fått igång krigsmaterielproduktionen. Vad berodde då framgångarna på?
Zetterling visar att grundorsaken står att finna i den överlägsna tyska befälsutbildningen. Det var den som skapade rörligheten. Myten om den tyske officeren är ju annars att han blint lyder order och är oförmögen till självständigt handlande. Det har alltid sagts att tyskarna skolats i preussisk "kadaverdisciplin" och inte blev det förstås bättre med Hitler. I verkligheten utbildades de tyska befälen framförallt från första världskriget till självständigt handlande, ja ordervägran kunde accepteras om situationen så krävde.
Men Hitler och hans generaler fångades av sin egen myt. Den väldiga Sovjetunionen skulle knäckas genom ett blixtfälttåg sommaren 1941. Istället kastades förfrusna tyskar tillbaka framför Moskva. Operation "Barbarossa" hade misslyckats. Och andra världskriget var redan avgjort.
Sista ordet är inte sagt med detta. Men Zetterling har lämnat ett klargörande bidrag till den krigshistoriska diskussionen. Att läsa de andra böckerna ovan är väl däremot att se som en vuxenlek med tennsoldater.

Krigsgodis eller krigshistoria?

FYRA NYA BÖCKER: Krig är tyvärr en lönsam affär för många. Till exempel bokförläggare. Sedan länge efterfrågas hur mycket krigsböcker som helst. Andra världskriget tröskas fram och baklänges.