Krugman om krisen

Vad jag förstår så undervärderar vi svenskar finanskrisen. Det här är verkligen ingen 30-talskris säger våra experter med hetta. Ingen "depression". "Bara" en bankkris, som orsakat en lågkonjunktur och sen är det bra om något år eller så. Men experter är klena sibyllor. Se bara på pensionspengarna som spekulerats bort - en struntsumma på 200 miljarder!
Nobelpristagaren Paul Krugman vägrar sticka huvudet i sanden. Nyutkomna "Krisen" är en liten händig volym på 190 sidor. Med så lite facktermer som möjligt försöker han bena upp problematiken för den som vill få sammanhang i eländet. Uppgiften är inte lätt. Spekulationsfonderna har vuxit till en djungel.
Krugman visar övertygande att vi redan är inne i en depressiv ekonomi av samma karaktär som på 30-talet. Sannolikt - men inte säkert - blir krisen inte så allvarlig som då. Just nu får 600 000 i månaden sparken i USA. Krisen är möjlig att motverka om man gör rätt och tänker rätt. Tänker man fel som experterna hittills gjort finns ingen räddning.
"Nästan otroligt inskränkta" kommenterar Krugman sina optimistiska ekonomikollegor. Ändå hade ett flertal svarta depressionsmoln synts vid horisonten redan under 1990-talet. Helt oväntat gick de asiatiska "tigerekonomierna" - Thailand, Malaysia, Indonesien och Sydkorea - överstyr. Vad mera var, tillväxtmotorn Japan började plötsligt hacka. Det gör den för övrigt fortfarande.

Japans bubblor

Hur kunde det hända som inte fick hända? Japan drogs med två finansiella bubblor: överbelånade bostäder och överbelånade banker. Först höjdes räntan för att punktera bubblorna och stoppa inflationen. Men pessimismen fortsatte och centralbanken började istället köra med ständiga räntesänkningar. Bankpaketen stod som spön i backen men den japanska ekonomien kom aldrig tillbaka. Ingen härdsmälta men nätt och jämnt styrfart.

Asiatisk härdsmälta

Härdsmälta blev det däremot för tigerekonomierna. Först en sensationell tillväxt, som i globaliseringens namn drog till sig investerare från hela världen. Tillväxtbrasan fick ny näring. Spekulationer med lån utan säkerhet kom igång. De frodades särskilt mycket i sen gammalt korrupta samhällen. Finanshöjdarna och politikerna skyddade varandra och kunde nalla ur statskassan. "Kompiskapitalism" kallas det. Företag ramlade, banker ramlade. De utländska investerarna började dra sig tillbaka, en del spekulerade i devalvering och så var cirkusen igång. Ekonomien rasade.

Krugman betonar vikten av psykologiska faktorer. Försvinner "förtroendet" - för t ex bankerna - kommer det inte igen så lätt . Kommer "kapplöpningen till bankerna" igång är katastrofen nära. "Panik" är svårbotad. Allt det där råkade "tigrarna" ut för. Inte blev det bättre när IMF (Internationella Valutafonden) som styrs från Washington ordinerade sin åtstramningsmedicin: jättehög ränta och minskade statsutgifter. Allt för att locka tillbaka det internationella kapitalet men raka motsatsen till det man borde ha gjort.

Faran av att tro på trollkarlar

Dessa depressionsförebud och många fler borde ha varnat ekonomer och politiker, men icke. Istället sjöng man ända in i stormen inflationsbekämpningens och den självreglerande Marknadens lov. Att man kunde göra så i USA berodde mycket på tilltron till riksbankschefen Alan Greenspan som ekonomisk trollkarl. Idag är han inte vatten värd. Men den historien ska inte berättas här.

Botemedlet

Nu återstår enligt Krugman bara att reglera banker och kreditinrättningar och följa fader Keynes: öka statsutgifterna och offentliga investeringar, kanske starta en liten inflation. (Det får man inte säga i Sverige.) Och i alla viktiga ekonomier samtidigt.

Den som lever får se.

Leif Y Dahlberg