Kulla-Gulla som klok gumma
Foto:
Utgångspunkten är att dessa 60 plus är värda respekt, beundran och positivt intresse. De är kvinnor i sina bästa (frågetecken) år.
Egentligen förändras man ju inte särskilt mycket inuti. Möjligen lär man sig (hoppeligen som Hagen skulle skriva) att, med ålder och erfarenhet, våga säga ifrån: Nej, det kan/vill/orkar jag inte. Inte på jobbet, om sådant finnes. Inte hemma eller i det sociala livet. "Vi tar ingen skit längre", för att citera skådespelerskan Jane Fonda, som ju också är i den åldern och som Hagen naturligtvis träffat.
*
Jag gillar Cecilia Hagen. Jag läser med nöje hennes stora söndagsintervjuer i kvällstidningen, även om jag tycker att det är en fånig idé att hon ska stå och le i bakgrunden på varenda bild (med undantag för gullet med den åldrade skådisen Clint Eastwood där det fanns en poäng).
Hon har genom åren träffat många kändisar, ofta kvinnor, och fått dem att våga bli personliga och ganska avslappnade. Nu återanvänder hon en del av intervjuerna för att förstärka vad hon skriver. Det kan väl vara OK. Men. Utkavlad i den här kåserande formen blir Hagen tyvärr mest tröttsam och egocentrerad och det stockholmskt priviligierade perspektivet blir väldigt tydligt.
Målgruppen är förstås de runt 600 000 som är så här gamla. Men jag är inte hundra på att de känner ett behov av att läsa om Kulla-Gulla på ålderns höst för att se klart vad de redan vet; att de faktiskt är vackra och kloka och att de duger.
Så jobbar vi med nyheter