Kultur kräver pengar - dags att vässa klorna
På Gotland är vi sällsynt rikt begåvade med kultur. Gammal kultur, inte minst. Vi har vår kyrkoskatt, alltså de 92 medeltida kyrkorna. Vi har vår Världsarvsstad.
Vi har allt som är kopplat till hembygdsrörelsen på ön. Vi har silverskatterna som ruvar i marken och ibland ser dagens ljus. Vi har kulturlämningar från allehanda tidsåldrar. Vi har "byggningar u häusar". Det är vi stolta över. Vilken kommun kan uppvisa något liknande?
Så har vi vår nutid. Hur är det med stoltheten här? Jo, det finns mycket att vara stolt över. Aktiva kulturutövare, intressant kulturutbud. Det räcker en bra bit, men vi kan ändå behöva stanna upp för att fundera på vad och vart vi vill. Vad det goda samhället behöver. Hur man finner sitt eget rum.
*
Det har varit si och så med den offentliga kulturdebatten. Men den börjar komma sig. Det är bra, för i debatten föds tankar och idéer. Med debatten kan den pyrande kreativiteten flamma upp.
I debatten kan man behöva fundera på Kultur respektive Konst. Kultur är mera generellt och innehåller alla möjliga mänskliga uttryck och avtryck. Kultur är i ständig rörelse, skapar identitet och engagemang i ett samhälle.
Konst handlar om olika konstformer, bildkonst, litteratur, musik, teater, dans, med mera. Konsten är, som det uttrycktes i Dagens Nyheter för en tid sedan, en visionär och kritisk kraft som skall kunna störa och överraska. En spejare. Konst är helt enkelt en förutsättning för kultur. Konstupplevelser kan ju förändra en människa för livet.
Likt Skuggutredningen kan vi även på Gotland behöva ge möjlighet för många att göra sig hörda. Folk runt om på ön, barn och unga, äldre, skolan, ja alla och envar. Inte bara kulturengagerade personer i Visby.
Och så kan politikerna och dess tjänstemän behöva komma ut på banan. Nyligen reagerade kulturnämndens ordförande Inger Harlevi mot påståenden om en dold agenda.
Kulturchefen Lars Danielsson tillsammans med Tonny Stålnacke, SKTF, levererade ett inlägg som satte Gotland snyggt på kulturkartan, plus en rad inspirerande tankar om hur kulturen skulle kunna utvecklas.
*
Men inte ett ord om pengar. Debatten har hittills, med något undantag, varit kemiskt ren från pengar. Det är som om man inte vill, vågar eller kan prata om pengar. Det krävs nämligen resurser för att få till en bred nutida kultur. Det handlar till slut om pengar. Detta måste tydligen sägas om och om igen.
Alltså, vi kan inte stillatigande åse besparingar inom kultursektorn som nu är på gång med bekymmersamma effekter. Det är så små pengar att spara, men så stora pengar att bevara. Resurser som behövs för att ge Gotland den livgivande injektion som krävs för utveckling och för att medborgarna skall må bra.
Jag skulle önska att Kulturnämnden vågade obstruera. Eller trevligare uttryckt, att hängivet hävda sin lilla budget och vad den står för. Och i samma andetag våga kräva mer och visa att det är en bra affär för kommunen på sikt. För att kunna ta större kliv mot målet i Vision 2025, förbättra hälsoläget och därmed minska sjukvårdskostnader, påverka skolmiljön, pigga upp äldregenerationen.
Det jag vill säga är: försök för en gångs skull att få till en helhetssyn på budgeten istället för denna ibland förödande sektorisering. Detta grepp är kanske besvärligt, men alldeles nödvändigt och sannolikt mycket stimulerande.
*
Jag blir alltmer övertygad om att ett procentmål krävs för att kunna hävda kulturen. Ett mål att sträva mot inom en 4-5-årsperiod. Ett mål som kräver ett aktivt och kreativt tänkande för att ge det ett rikt innehåll. Likt biståndsmålet, som efter ett målmedvetet opinionsarbete kunde uppfyllas och fyllas.
Snart skall det kulturpolitiska handlingsprogrammet upp i kommunfullmäktige. Ett handlingsprogram behövs som en bas och för att samla tankar och ambitioner. Men därtill krävs ett resursmål: hur mycket, till vad och varför.
Det är här procentmålet blir intressant för att göra handlingsprogrammet trovärdigt och hoppfullt. Principen om ett procentmål borde alla partier kunna samlas kring. Nivån kan sedan bli föremål för olika politiska ambitioner.
För egen del känns en tvåprocents-nivå rimlig (idag cirka 1,1 procent).
Dags alltså, att kämpa för ett brett, stimulerande och växande kulturutbud i kommunen. Dags att börja morra. Dags att vässa klorna. Kräv att kulturen prioriteras!
Så jobbar vi med nyheter