Kultur utan politisk styrning med kvalitet som prövas fritt
Att debattera kultur kan bli en ganska så vidlyftig fråga. Skall diskussionen bli meningsfull måste vi hålla i fokus frågan om varför vi överhuvud taget anses behöva stöd för kulturen. Så inleder Hans Söderberg detta svar på Lennart Lindgrens debattartikel i lördagens GT.
Konsten och kulturen blev ett slags politiskt vapen. Somliga tyckte det var fel, att konsten premierades utifrån vad som kunde uppfattas som ett politiskt uppdrag. Det gjorde konsten och kulturen till en dynamisk, utmanande, men kanske inte obunden kraft och i viss mening utgjorde den också ett hot mot den etablerade finkulturen.
Tydliga uppfattningar
Att passusen om kommersialismen försvunnit ur utredningen kan kanske uppfattas som uttryck för en borgerlig kultursyn precis som kommersialism-paragrafen kunde ses som ett uttryck för en socialistisk kultursyn. I den meningen stod alltså ganska så tydliga uppfattningar mot varandra.
Kanske är det därför förståeligt att målsättningen om att motverka kommersialismens skadlig verkningar försvinner, även om det nu förhåller sig på det sättet, att den formuleringen egentligen har mer fog för sig än någonsin.
Men om vi nu ändå accepeterar detta borttagande blir den andra stora förändringen att lyfta bort begreppet "konstnärlig kvalitet" ur målformuleringarna förödande.
I vad ska stödet grundas om inte i en bedömning av kvalitet. En politisk målsättning (motverka kommersialismen) och en opolitisk (kvalitetskravet) var grunden för den gamla kulturpolitiken och gjorde den möjlig att hantera i verkligheten.
Ett steg tillbaka
Lennart Lindgren har i lördagens GT (21 februari) uttryckt sitt "hopp om folkligt engagemang för kulturfrågor". Det vore naturligtvis bra, men som en nödvändig förutsättning för detta ser han de politiska partierna, att de lyfter in kulturen som en viktig politisk fråga och utifrån detta efterlyser han "sju intressanta inlägg under våren från de politiska partierna".
Det vore verkligen att ta ett steg tillbaka. Det finns inte sju olika uppfattningar om kultur och konst om det inte har någon slags obunden kvalitetsbedömning, som står fri från partipolitik. En sådan kvalitetsbedömning, menar Lindgren, behövs inte.
Ett "kvalitetskrav kan kollidera med konstens nödvändiga och viktiga frihet", skrivar han och tillfogar som han tycker dräpande: "Vem skall vara smakdomare över konstnärlig kvalitet?"
Det är just det som kulturutredarna inte kunnat förstå, att kvalitetsbedömning är ett nödvändigt måste, men det skall naturligtvis inte ske utifrån en enväldig smakdomare, utan prövas fritt av de som har kompetens och det är väldigt sällan politiker och absolut inte politiska partier.
Utmanande kraft
Folk har alltid och kommer alltid att spela och sjunga på amaörnivå, men det är när steget över till professionalism tas som kravet på stöd uppstår, sen kan amatörkulturen som sägs i utredningen hålla hög kvalitet, det råder ingen motsättning i detta.
Den breda kulturen behöver den professionella kulturen och omvänt. Så precis tvärtemot vad Lennart Lindgren vill, måste ett avstånd till den politiska makten upprätthållas.
Kultur och konst får inte göras till ett instrumentellt uttryck för politikernas vilja, kulturen måste vara en oberoende och utmanande kraft som ifrågasätter just det som den politiska världen hittar på. Konsten och kulturen får inte göras till slav under den högra hjärnhalvans rationella bedömningar.
Den vänstar hjärnhalvans andliga kapacitet måste ges fritt utrymme.
Så jobbar vi med nyheter