Kulturkrockar och snygga vändningar

...och snygga och färggranna kläder har de också och det var ordning och snyggt ordnat uppe på scenen och så får man kaffe och kakor också... och ingen kom av sig en enda gång....
Jo då, så att...

*
Pjäsförfattare och regissör Karin Kickan Holmberg har tidigare förklarat att hon fascineras av skvaller, att det faktiskt handlar om lite av en livsnerv att få uttala sig och tycka till om andra eller om olika företeelser. Visst är det så, men hennes pjäs "Skvaller" handlar nog ändå mest om vad vi i dagligt tal kallar för kulturkrockar - alltså om förutfattade meningar.
Och hennes text innehåller en massa vändningar, om än inte alltid oförutsägbara, som gör den här pjäsen både rolig och charmerande. Den handlar om krocken mellan två kvinnor från olika kulturklimat, från två olika generationer, de röstar troligen inte på samma parti, stad kontra land. Men ändå så har de så mycket gemensamt.

*
Lena Bogegård (när tänker hon någonsin sluta att göra fantastiska rollprestationer?) spelar den medelålders Kätty, mjölkbonden som tvingats sluta med gården och öppnat café. Den här dagen i hennes liv i den gotländska socknen Flundringe började inte så väldigt bra och hon drömmer tillbaka till tider som flytt. Hon har ett alldeles speciellt förhållande till lokalradion där det spelas både Edvard Perssons och Edith Piafs låtar. Och det franska språket.
Här konfronteras hon med Elin, ung vegan som drömmer om den egna torvan och dussinet ungar, självklart tolkad av Karin Westholm som här tar ett tillfälligt återfall på Länsteaterns scen.
Kulturkrocken och undanröjandet av varandras fördomar är både rapp och rolig, men Bogegård/Westholm skapar också en del allvarligare undertoner. En föreställning där cafépubliken också dras in i själva föreställningen. En föreställning där musiken har stor betydelse och där livet kan ta nya vändningar på bara några sekunder.

*
Föreställningen är både genomtänkt och genomarbetad. Från det moderna språket till de antika kaffekopparna i servisen. En kollektiv föreställning där mask, kostym, rekvisita och teknik fungerar utan att existera som begrepp.
Att scenografen Tomas Olsson sedan flera år är hemmahörande i Hemse är heller ingen tillfällighet i den här föreställningen.
Föreställningens främsta förtjänster är tre, Lena Bogegård, Karin Westholm och regissören Karin Kickan Holmberg
Vad vore livet utan skvaller?