Kung Jan, den skrivkunnige
Den tiden, för fem år sedan, satt Guillou varannan dag i teves morgonsoffor och förklarade det politiska och moraliska skeendet i Sverige och omvärlden.
Inte ens Göran Greider, som övertog Guillous jobb att medverka i teves alla pratprogram och morgonsoffor, skulle våga hälsa till media att han är borta två månader av skäl som liknar Guillous. Att säga till media att man är borta två månader på björnjakt, som Guillou gjorde, gör bara en författare som har kunglig ställning.
Guillous läsare anser nu att hans skrivkunnighet inte äras kungligt nog. Guillou bör ta plats i Svenska akademin. Han bör sitta med vid de litterära gudomligheternas bord och välja nobelpristagare och även bestämma om vilka som får litterära stipendier.
Det är dock så att ett sådant experiment är en fasansfull tanke som inte får ske enligt akademins normer. Att Guillou blivit författarkung i Sverige är inget att göra åt. Han har ju blivit det med egna muskler och att han känner marknadskrafterna. Men, att sätta Guillou på en stol i Svenska akademin är alltför revolutionärt för den litterära eliten. Akademins traditionella auktoritet får inte utsättas för en sådan lojalitets- och säkerhetsrisk som Jan Guillou.
Fler akademiledamöter än Kerstin Ekman och Knut Ahnlund skulle säkert stanna hemma i protest vid tanken på att Guillou skulle sitta på en stol i den gudomliga gemenskapen. Det är illa nog att han är kung.
*
Det sägs nu i kulturella tidskrifter och litterära magasin att vår tid saknar stora berättare. Med det menas berättare som gestaltar det stora skeendet och förändringarna i samhället. Vi saknar berättare med episk tyngd och relevans som kan skriva som Selma Lagerlöf, Eyvind Johnson och Harry Martinsson, sägs det.
Så - varför då inte en författare som Guillou som berättar med en episk romantik som berör alla som läser honom och samtidigt innehåller en kunnig samhällskritisk uppfattning omkring stora livsfrågor?
Vad har exempelvis författaren från de västerbottniska skogarna, pastischskrivaren Torgny Lindgren, på stol nummer nio i akademin, att komma med i jämförelse med Guillou? Eller den vimsige soldatromantikern Peter Englund, på stol nummer tio, som skriver om karolinska hjältar och låter sig själv inbäddas med de amerikanska trupperna i Bagdad? Eller gubbiga rebusar i konstteori av Ulf Linde på stol nummer elva? Vad är det mot Guillous stora epik?
Den senaste lediga stolen i akademin gick till litteraturprofessorn Anders Olsson. Det är säkert ett gott val, men den stora bokläsande allmänheten, de som nu saknar stora berättare och stor diktning, måste fråga sig om inte Svenska akademin, sedan länge, väljer sina ledamöter utifrån en slags rekryteringsmetod eller ett lämplighetstest som hämtats från en statlig personalavdelning.
Kanske blir det säkrats så och att undvika björnjägare...
Så jobbar vi med nyheter