Kvinnligt, manligt och mänskligt i Romas ruin
RECENSION: Slutet gott allting gott, om vi gör vårt bästa. Ärlighet lönar sig i längden och för den som vill ha en förändring till det bättre väntar försoning och förlåtelse.
Alla medel tycks tillåtna men sensmoralen är tydlig. William Shakespeare förnekar sig inte och Thomas Segerberg följer honom i spåren. Slutet gott allting gott, den valda pjäsen för året på Romateatern, är som gjord för succé.
Komedi eller tragedi? Slutet gott allting gott är i Romateaterns uppsättning varken det ena eller det andra. Här spelas ett drama upp i en sagolik föreställning med både komiska och tragiska förtecken. Pjäsen lär höra till Shakespeares mer svårspelbara och sällan framförda. Efter att ha sett Romateaterns iscensättning förstår jag inte varför. Det är som om Shakespeare höll upp en spegel för var och en att tydliggöra oss i. Shakespeares anda tycks evig och hans texter och tankar håller över tid.
Den värld som nu spelas upp på Romateaterns scen är befolkad av både människor och mytiska gestalter. Platsens ande förkroppsligad i gråstenstyngd klosterruin med dess historia, är som bortrollad med hjälp av färgsprakande dekor och dräkt.
Här har scenografen Nils Moritz och kostymören Sarah Mårskog skapat en fantastisk värld befolkad av både människor och mytiska väsen. Kulisser med målad grönska i gauguinsk anda och praktfulla kostymer tyg och snitt med indisk stil bildar bakgrund till spelet.
Borta är Shakespeares blankvers i texten som klätts i ny språkdräkt av Nina Pontén och Thomas Segerström. Replikerna löper lätt och ledigt, i synnerhet i den andra akten, då skådespelarna pratar med varandra och inte som i den första, mer talar till åhörarna. Det är också efter paus som samspelet på scenen blir tydligt vilket positivt påverkar publiken.
Slutet gott allting gott handlar om en fattig och viljestark kvinna som med lust och list vinner den rike och ryggradslöse man vars kärlek hon vill ha. Hon bärs fram av lojala och i anden starka vänner. Han är omgiven av svagsinta och svekfulla bekanta. Kan problemet vara kvinnlig kraft ställd mot manlig feghet? Eller är synd och förslagenhet i allmänhet problematiken? Nej, knappast. I alla fall tillhandahåller inte Shakespeare några pekpinnar.
Etik a la Shakespeare är inte fördömande. I sina pjäser moraliserar han inte över vad som är eller kan vara rätt eller fel. Däremot gestaltas problematiseras olika frågor och förhållningssätt till exempel kring det goda och det onda, eller vad som kan tyckas rätt eller fel Som sett ur genusperspektiv sätter Shakespeare med mänsklighet fokus på det kvinnliga, manliga ur olika synvinklar. Han vrider och vänder på fördomar, föreställningar och tankemönster, synliggör kön och visar fram olika förhållningssätt och nya beteendemönster.
I Romateaterns uppsättning lyser grevinnan av Roussillon, gestaltad av Eva Millberg, liksom Peter Järn som Parolle upp föreställningen. Lyskraft ger också Hans Sandquist som den italienska änkan och hennes dotter med väninna, liksom Kalle Westerdahls övertygande roll som betjänten Rinaldo.
Efter paus är det som om alla på scenen med kraft lyfter spelet framåt. Den gemensam insatsen från ensemblen som helhet, med hovfolk, soldater och hästar, sveper publiken med i spelet. Så knyts historiens trådar samman till en helhet med gott slut.
Så jobbar vi med nyheter