Kvinnor på gränsen till utplåning beskrivet med fantastiskt språk
Darling River kallar Lo och hennes pappa den bruna gyttjiga floden vid det övergivna badhuset där Lo låter främmande män leka med hennes tonåriga kropp. Hon kallar dem alla Darling, eftersom hon inte vet deras namn.
Foto:
I Sara Stridsbergs roman har Dolores Herz lämnat Humbert och gift sig med Richard, vars barn hon snart ska föda i en blodig förlossningssal i Grey star, Alaska.
Ett barn som slits ur hennes brådmogna kropp i en stank av död som ska sitta i hennes näsborrar under resten av hennes korta liv.
På resa utan mål
Doloresvariationerna är fyra.
En är Dolores, eller spillrorna av henne.
En är den unga Lo som tillbringar oändliga nätter i sin fars Jaguar, där han plockar upp prostituerade och där hon ser på i baksätet där stoppningen tränger ut som öppna sår. Hon är dåsig av socker och alkohol och för lite sömn och snart ska hennes ögon bli blinda, hennes tänder ruttna och bli bruna och hennes allt fetare kropp i de trånga barnklänningarna bli allt mera stinkande.
Ibland övar fadern prickskytte på delar ur hennes mors garderob; på nattlinnen och klänningar som spänts upp bland träden i en okänd skog. Hon är ett barn. Hon är en tidigt åldrad kvinna.
En mor är på resa utan mål, ständigt en främmande fågel i fel kläder med kameran som skydd och med en skrivmaskin hon inte använder. Hon har lämnat allt, också sitt barn.
I en bur i Jardin des Plantes sitter en ung aphona. Mannen, forskaren, vet att han ska lära henne att teckna med kolstift på papper men hon vägrar, trots att han gett henne allt; fina klänningar, speglar, uppmärksamhet. Hennes pärlblanka ögon iakttar honom outgrundligt. Men hon ser honom inte, tycker inte om honom.
Det gör inga andra kvinnor heller, tänker han. Två gånger ska han försöka lära henne vem som har makten.
Hondjur i fångenskap
Sara Stridsbergs "Darling River" kan läsas som en serie obönhörligt knivskarpa, nästan kliniskt betraktade, scener av hondjur i fångenskap, på det ena eller andra sättet. Betraktade men aldrig sedda. Utnyttjade men aldrig älskade.
Eller som en mardröm där bilderna flyter i varandra, omskakande och inte helt lätta att tolka. Över alltsammans hänger lukten av dy och skogsbrand, av smuts och äckel. Av övergivenhet.
I sina tidigare romaner "Happy Sally" och "Drömfakulteten" utgick Sara Stridsberg från myterna/människorna Sally Bauer (första simmerskan över Engelska kanalen) och Valerie Solanas (skapare av SCUM-manifestet och den som nästan dödade konstnären Andy Warhol).
Nu utgår hon från en fiktiv person, väl planterad i vårt medvetande som objektet/det åtrådda barnet.
Tillvaro utan nåd
Sara Stridsberg har uppnått hög status som en av de främsta unga svenska författarna. Hennes sätt att berätta har en starkt dramaturgi med experimentella inslag, som när hon inledde en dialog med Solanas i "Drömfakulteten", kanske för att förstå sin egen fascination av personen Solanas.
Nu inför hon en encyklopedi/ordlista för att förtydliga begrepp som barnsängsdöd, döden eller floderna, jakten på en fjäril eller begärets melankoli. Varför förstår man inte riktigt som läsare.
En förstärkning naturligtvis, men varför?
Tillvaro utan nåd
De svarta stråken har blivit allt tydligare, allt mera depressiva. Ångesten är stark, förruttnelsen allt mera påfallande. Vi befinner oss i ett landskap utan hopp, i en tillvaro utan nåd.
"Melankoli är ett vackert ord men den luktar illa i ett rum", säger Dolores i förlossningssalen.
Det krävs mer än två djupandningar för att läsa "Darling River". Men Sara Stridsberg har ett fantastiskt språk.
Så jobbar vi med nyheter