En är politiker: Gudrun Schyman. Övriga författare: Katarina Wennstam, Maria Sveland, Maria-Pia Boethius, Pernilla Glaser, Marie Jungstedt, Åsa Larsson, Mian Lodalen, Mia Skäringer, Helena von Zweigbergk.
De berättar om hur det är att gå, om att lämna hopplöshet för att gå vidare, på egna villkor.
Bara Mian Lodalen tycks vilja berätta om hur det känns att bli ratad, dumpad, fimpad och rökt. För det händer ju också.
Men barnen då? säger vännerna. Hur ska du klara dig, med lånen och ekonomin? Som om de inte själva tänkt på det. Men de måste försöka.
En tyckte att hon inte bara kunde leva på bekräftelsen som succeförfattaren, som sålts i över 30 länder (Åsa Larsson).
Katarina Wennstam oroade sig mycket för om hon skulle kunna ha kvar sitt drömhus och Maria Sveland våndades över hur det skulle gå med den delade vårdnaden av sommarhuset i Grekland.
Lyxperspektiv
När jag fattar att det här inte handlar om vilka morsor som helst i en trea någonstans blir jag allt mer förbannad. Alla är ju etablerade inom kultureliten och verkar haft partners som tagit ansvar för ett stabilt och kärleksfullt hem varannan vecka. Det är ju inte precis - vardag?
Men precis som andra, mindre privilegierade, har de naturligtvis haft ångest. Gjorde jag rätt? Kommer jag att träffa någon annan? Klarar jag ansvaret? Tårarna och den stora sorgen över att livet förändrats är densamma för alla. Det tar tid att komma vidare. Men det vänder.
Och barnen då, som inte har någon talan, som får anpassa sig - och försöka gå vidare? Mammorna i den här boken tycker att de har blivit bättre mammor, som fått mera tid och ork för barnen, eftersom de fått tid för sig själva. Barnen har fått fler vuxna i sitt liv och det är inte bara dåligt. Eller?
- Det är oförmågan i de vuxnas relation som är det jobbiga för barnen. Det handlar inte om i vilka rum vi vistas, utan vad som sägs eller inte sägs i rummen, skriver Gudrun Schyman.
Ego, ego
Antologin har medvetet och möjligen provocerande valt ett feministiskt perspektiv på skilsmässa. Jag ser snarare det egoistiska perspektivet, för dem som inte är fast och pantade i fattigdom och arbetslöshet och en partner som inte finns eller är våldsam och elak.
Min mamma lämnade ett olyckligt äktenskap på 50-talet. Utan jobb, utan bostad, för att hennes tre små döttrar skulle få chansen till ett bättre liv. Inte för att simma i ett salt och varmt hav av underbara män (Sveland). Inte för att storma över ängarna med frihetsfanan böljande över axlarna.
Hon hade fullt knog med att hålla oss alla över ytan. För mig stod hon alltid för feminism, för kvinnokamp i praktiken. Men Happy, happy skilsmässa? Tror inte det.