Kyligt möte med döden
Den gotländska flaggan som han haft i ryggsäcken hade redan tagits av vinden och fladdrat ut över stupen. Sittande grensle över en bergskam med avgrunder på båda sidor hade han tagit bilder och pratat in några andfådda pratminus i Radio Gotlands bandspelare.
I "Himalaya förändrade mitt liv" berättar han om den dramatiska natten när han låg på rygg i den tunna luften på 5 000 meters höjd och såg stjärnorna rita streck på himlen. Det var 20 grader kallt, han var ensam och han var svårt skallskadad. Hur svårt förstod han inte förrän efteråt.
*
Varför måste vissa människor balansera på gränsen mellan liv och död?
Henrik Johansson säger att det inte handlar om dödslängtan. En tjeckisk klättrare har sagt att man måste utsättas för livsfara och känna dödsångest för att bli en hel människa och för att se sin egen pyttelilla plats i tillvaron. Att känna ödmjukhet inför det som är större än du själv.
De som utsätter sig för farliga och idiotiska saker älskar livet till den grad att de vill uppleva varje del och varje aspekt till fullo. Påstår Henrik Johansson, som väl har tänkt en del på existentiella frågor. För mig som får svindel på en stege, räcker det bra att läsa om hur han far med huvudet före i en lodrät iskorridor i skotska Ben Navis sedan den tunna isen släppt från bergsväggen och han åker som en projektil nedåt med ishackor och stegtjärn slamrande runt kroppen. Det var en annan klättring.
*
Han hade lämnat Stockholm för att bo på Gotland och jobba som lärare i Romakloster när han insåg att en utmaning återstod. Året var 1997. Han var rutinerad alpinist med erfarenheter från de svåraste bergen i Europa. Men han hade Himalaya kvar och det legendariska Ama Dablam, en mycket svår klättring på hög höjd som skulle kräva all hans erfarenhet.
Henrik Johansson är en bra historieberättare med känsla för dramatiska effekter. Med humor och stor detaljskärpa berättar han måleriskt om de långa förberedelsererna och resan till berget tillsammans med ett internationellt gäng andra klättrare och fästmön Ulrica som skulle trekka (vandra) i bergen.
Han var ensam på väg ner till baslägret den där natten när han föll. På något sätt tog han sig ned till de andra. På något sätt stapplade han tillsammans med Ulrica två mil ned till läkarstationen Aid Post i Pheriche. Hans kropp var delvis förlamad, han såg fem versioner av allt på vänster öga och han hade en fasansfull huvudvärk.
Där på akutstationen jobbade alla med att rädda hans liv och hans svullna hjärna och det var här han dog, när han fick ett andningsuppehåll på två minuter. En räddningshelikopter förde honom till sjukhus i Kathmandu där han låg i koma i fyra dygn. Som ett mänskligt vrak, tio kilo lättare, kom han så småningom hem till Sverige. Det är åtta år sedan.
Nu har han ju tänkt en hel del och tycker att det känns om om han fått en andra chans i livet. Han bor i Stockholm igen med hustru och två barn och jobbar som utbildningsansvarig på Nordnet. De svåra klättringarna har han lämnat bakom sig.
Så jobbar vi med nyheter