Lågmäld jazzklubbsavslutning

Det är samma fem grundtoner i "Song from Qaanaaq" som i gammal hederlig blues eller musik från Japan och Afrika, berättade Ander Hagberg för Jazzklubbspubliken på Munkkällaren i torsdags kväll.
De enda världsdelar som Anders Hagberg inte landade i denna kväll var Australien och Antarktis, den senare kontinenten har ju inte satt några djupare musikaliska spår inom världsmusiken.
De fem grundtonerna återkom när han spelade på sin hemmagjorda övertonsflöjt av plast efter förlaga från de mångtusenåriga benflöjtar som arkeologerna grävt fram. Musiken är alltså ett universellt språk, fram och tillbaka i tiden, i alla fall när det talas av Anders Hagberg och alla hans olika blåsinstrument.

<span class='mr'>*</span>
Det blev en lågmäld och eftertänksam spelning med Anders Hagberg och det gotländska kompbandet Standard Selection som ställde stora krav på de musikaliska insatserna.
Anders Hagberg besitter själv en teknisk fulländning, speciellt i flöjtspelet, och den jazz han spelade i torsdags kväll har mycket folkmusik i sig.
Detta blev naturligtvis en utmaning för gitarristen Kenna Jakobsson, basisten Patrik Lytholm, pianisten Mikael Carlsson och trummisen Tommy Broström som, med tanke på den dryga timmes repetition de fick tillsammans, spelade en lysande jazz.
Svårigheterna för bandet är att svara upp mot den extrema timing och det anslag Anders Hagberg har i sina blåsinstrument. Här blev det alltså ett och annat glapp emellanåt, med det tog Micke Carlsson tillbaka med snygga och intelligenta soloutflykter på sitt piano.
Det blev inte bara en resa runt jorden under olika tidsepoker, det blev också en jazzskola i olika musikstilar, från bossanova till tango, från Ellington via Miles Davis till Anders Hagberg.

<span class='mr'>*</span>
En viss förkärlek till ballader kunde spanas in denna lågmälda och finstämda jazzkväll där de snacksaliga vid borden hördes mer än vanligt. I Ellingtons "In a sentimentle mood" blev det härligt drag fråg scenen och Micke Carlsson solo kunde ostört eka ut.
Efter pausen vädrade Anders Hagberg även sin basflöjt, ett c-stämt flöjtinsrument man inte ofta hör och i Gilespies "Night in Tunisia" duellerade han med Broas trummor och byggde upp en suggestiv ljudbild.
Basflöjten använde han också när kvällens bästa, Lars Gullins "Siluette" spelades, gotländskt musikarv troligen förmedlat av Gunnel J Mauritzon då de båda spelade tillsammans för fyra, fem år sedan då Gunnel gav ut en platta med Gullins musik.
Låten blev en härlig lek med Gullins komposition där alla fem på jazzscenen tog sitt yttersta musikaliska ansvar.
Sista jazzkvällen denna vår och nätverket Jazzklubbens vänner uppmärksammade Örjan Klintberg med blomma och champis för hans insatser att inspirera och ragga duktiga artister till Jazzklubben. Det är han väl värd, hoppas bara att han delar skumpan med alla de andra som också som lägger ner ett stort ideellt arbete för att det skall fungera.