Lars Ardelius om det levande livet

"Barnsben" kom 1986, "Skjuta i höjden" 1989, "Livtag" 1991 och "Bitvargen" 1997. Han har tidigare försökt skriva av sig bilden av fadern, som begick självmord och lämnade lappen "Det var inte bara Lars fel". Plus andra plågsamma minnen.
Nu skriver han om dottern Lena och deras olösta konflikt, saker som aldrig kan redas ut efter hennes död i en olycka för många år sedan. Det är mycket, mycket svårt.

Melankoli efter 60
Ja, han känner sig som en gubbe, en gamling, en åldring. Melankolisk? Vem är inte det efter 60? Bitter? Nej, inte särskilt, inte ens på Norstedts förlag som nobbade en av hans sena novellsamlingar och fick honom att byta till Ordfront.
Dödsångest? Jodå, trots hans och vännen PC Jersilds försök att bekämpa den gemensamt i "Slutet; om dödens höghet och låghet". Men det är ju några år sedan.

Den lekande människan
Han har levt ett rikt liv, i kreativ bemärkelse. Som oerhört produktiv författare, föreläsare, psykolog, uppfinnare och skulptör av lätt bisarra träfigurer. En resande man som bott på Bornholm, på Nya Zeeland, i Sydfrankrike och på Gotland där han ägt Anderse i Vamlingbo i mer än trettio år.
Där byggde han teatern som blev sommarens höjdpunkt för den stora koloni "sommargotlänningar" som bor på Sudret (varav påfallande många är författare eller journalister) och där de framförde ett nyskrivet skådespel varje sommar för aktörer med skiftande bakgrund.
Vännen Per (Jersild) kan till exempel ses på en oväntat avspänd bild i krullig peruk, som ordförande vid de legitimerade häxornas riksstämma.
Flera av de här vännerna stod bakom en utställning på Waldemarsudde när han blev 80 år. Den hade temat "Lars Ardelius, den lekande människan".
Han har inte lagt någonting på hyllan egentligen, även om det inte längre känns som om livet leker. Han vill sätta sig vid den gamla Haldan och skriva boken om Lena. Om hennes liv. Om slutet, som han så gärna skulle vilja skriva lyckligt. Händerna lyder inte längre, så han har övergått till att göra mindre, tredimensionella collage på hyllor, istället för skulpturer.

Stråk av svart humor
Hur är det att vara 80 plus och leva i en kropp som gått igenom cancer och stroke, att leva med hjärtflimmer och andra fysiska tillkortakommanden? Att se vänner försvinna under jord? Att inse att arbetet med Ordet inte längre är hantverk utan fuskverk?
Lars Ardelius berättar, på sitt odramatiska och lågmälda sätt med de välkända stråken av svart humor som får mig att fnissa - och att känna stark sympati.