Denna nyfikenhet tror jag att jag delar med de flesta som stått på Ravlunda kyrkogård på Österlen och begrundat texten på hans gravsten:
Här under är askan av en man
som hade vanan att skjuta allt
till morgondagen.
Dock bättrades han på sitt yttersta och
dog verkligen
den 31 januari 1972.
En säregen man som levde ett märkligt liv, som efter debuten med "Bombi Bitt och jag" (1932) upplevde en storhetstid som författare på 1930- och 1940-talet men vars sista decennier förflöt i litterär improduktivitet.
Många anekdoter
Det betydde inte att Piraten saknade uppslag. Han hade fortfarande huvudet fullt av nya berättelser men var oförmögen att sätta dem på papperet.
De böcker han publicerade under sina senare år bestod därför av historier som varit tryckta långt tidigare, i publikationer som "Sotarens jul" eller "Dopparedagen", järnvägstjänstemännens jultidning.
Ett vänporträtt av en författare med Piratens kvaliteter, kryddat med många anekdoter och egna minnesbilder, kan förstås inte bli annat än underhållande.
Samtidigt är det ett porträtt som heller inte väjer för skuggsidorna.
Mörka bottnar
Piraten var en humorist med mörka bottnar. Han såg sina författarkollegors alkoholproblem utan att kunna göra något åt sina egna och trots att han tillhörde instiftarna av Gastronomiska Akademien kunde han själv tydligen inte ens brygga kaffe - det fick duga med Nescafé och varmvatten direkt från kranen...
Om den citerade texten på hans gravsten går helt i hans egen anda tycks detsamma även ha gällt själva begravningen.
Med Sten Broman som officiant kunde det ju inte bli någon ordinär begravning. Istället kom den att få flera tragikomiska inslag som gått till historien. Somliga reagerade negativt, någon antydde efteråt rentav en önskan om att få Broman mördad, men antagligen var det ändå en tillställning som skulle ha tilltalat Piraten.
Fler porträtt
I sin bok tecknar Daniel Hjorth, själv bokförläggare och tidigare BLM-redaktör, också porträtt av en rad andra kulturpersonligheter från Europas 1900-tal.
Somliga, som författaren Hans Fallada, är väl kända. Andra som William Joyce, mannen som under öknamnet Lord Haw-Haw från Berlin gav engelsk röst åt Goebbels propaganda under kriget är snarare ökända. Eller, som Nellie Boxall, Virgina Woolfs kokerska, helt okända.
Vad den sistnämnda angår så blir man besviken ifall man trott att en av feminismens främsta ikoner skulle ha varit särskilt snäll mot sina kvinnliga hjälpredor. Boxall blev betydligt mer respekterad när hon efter arton år hos Virgina Woolf avskedades och fick anställning hos skådespelaren Charles Laugthon i stället.
Daniel Hjorts essäer - han föredrar tydligen själv essayer - innehåller många guldkorn.
Lättsam kulturhistoria i ett tilltalande format, bättre kan jag inte sammanfatta dem