Lekfullt och vackert på Körsbärsgården

Svart och vitt. Hårt mot mjukt. Barbro Lomakkas tovade mattor och Eva-Marie Kothe-Sjöholms svartgods samspelar skönt i det första rummet.
I nästa rum tar måleriet vid med Rune Grönjords rofyllda och utforskande studier av träd. I det tredje rummet har scenografen Sören Brunäs fantasier om hus tagit form i överraskande modeller.
Det är den nya utställningen i den vackra konsthallen på Körsbärsgården som har vernissage i dag. Invigningsutställningen innebar en succé för satsningen i Sundre med över 8 200 besökare. Den här har alla förutsättningar att också locka en stor publik, inte enbart för de välrenommerade artisternas skull. Verken utgör en sällsynt lyckad kombination, det är både vackert, spännande och roligt.

Det är första gången Barbro Lomakka och Eva-Marie Kothe-Sjöholm visar sina alster tillsammans. Båda tänjer på gränserna för materialen, ull och lera.
- Det här är det mest sorgliga jag har gjort, det här svarta fladdret, säger Barbro Lomakka om en långsmal matta som hänger från taket.
Ena sidan påminner om en ryamatta, full av svarta trådar i japanskt silke. Den andra sidan är vit med smala, svarta ränder. Inget är fram eller bak, därför får de hänga fritt.
Flera av mattorna har en tredje sida, den smala från sidan sett. Det är en upplevelse att röra sig i rummet, upptäcka detaljer, utforska materialen.
Barbro Lomakka berättar att hon arbetar vidare med att utforska formerna, och visar varianter av en tidigare serie och två helt nya.
Hennes alster efterfrågas alltmer internationellt och bland beställningarna finns utsmyckning till engelska BBC:s nya huvudkontor.
Eva-Marie Kothe-Sjöholm ger spännande ytor till enkla former i gammal teknik. Små kärl och stora fat av lera, brända i plåttunna till svartgods. Samma former får individuella uttryck, ibland dekorerat med bladguld. Inspirationen till de stora urnornas mönster med evighetsslingor hittade hon på en stenålderskruka i Berlin.
- Elden syns utanpå godset, säger hon och visar skiftningarna.

Rune Grönjord fascineras av kraften och formspelet hos träd och dess omgivning. Sedan 1966 deltidsbor han i Fide. Där på heden efter kyrkan har han fångat en tall i ensamt majestät, i motljus, om vintern och i höstskrud.
- Jag har jobbat mycket med träd under alla år, berättar han
Bilderna som visas har skapats under de senaste två åren.
Med penseln utforskar han måleriets möjligheter och valörer. Hans högresta trädstammar ger en sakral känsla. Det vilar ett lugn över hans rum i konsthallen.

För scenografen Sören Brunäs är det mer "en rolig grej" att visa modeller av hus som konst och symboler. Vissa detaljer känns omöjliga att förverkliga men de sätter onekligen fart på fantasin. Annat är fullt genomförbart, som variationen på ett "Gotlandsanpassat" hus.
- Här har jag inget ansvar för att det ska fungera, som i arbetet med text och regissör. Och jag är tillräckligt gammal för att inte behöva bry mig om vad folk tycker.
Utställningen pågår till den 29 augusti.