Leopold Brunner debuterar vid 94 års ålder

Som socialdemokrat avskydde den unge österrikaren Hitler och nazismen, men det fanns inget sätt att komma undan.

Sonen Ernst Brunner är sedan många år en välkänd författare, och vid 94 års ålder följer alltså fadern i sonen fotspår.
Men förutom att ha skrivit efterordet har sonen inte haft något med boken att göra.
- Nej, nej. Varenda mening är min egen, säger Leopold och slår ut med händerna i en karaktäristisk gest.
Alla episoder i boken, från mönstringen av den motvillige soldaten till tiden som lägerfånge och den efterlängtade hemkomsten, är beskrivna med gott sinne för detaljer och väl återgiven tidsfärg.

- På den tiden hade man ju bra minne. Jag skrev på lappar ute vid fronten, jag kände redan då att det här måste skrivas ner. De försvann sedan, men jag hade det kvar i huvudet, säger Leopold.
Han poängterar vilken tur han haft som överlevt. Alla pojkar utom han själv i hans avgångsklass i skolan i österrikiska Traisen dog i kriget.

Själv skickades Leopold till östfronten 1944, bara ett par veckor efter att han gift sig med Gertrud, och det slutade med att han fick ett granatsplitter i ena lungan, hamnade i fångläger och så småningom skickades hem till byn Lilienfeld.
Där visade det sig att Gertrud fött hans barn medan han varit borta, sonen Helmut som tragiskt nog avled efter ett halvår.
- Ryssarna hade tagit över byn då, och de hade tagit all medicin, annars hade vår son kunnat överleva, säger Leopold.
- Det var så hårda tider, säger Gertrud. Min pappa blev dessutom skjuten bara ett par veckor innan krigsslutet och jag visste ju inte om Leopold skulle komma tillbaka, men man hoppades ju.
Granatskärvan sitter fortfarande kvar i kroppen, och ärret fins kvar som ett påtagligt minne av kriget. Boken är från början skriven på tyska, och Leopold Brunner lät trycka en begränsad upplaga 2006. Niclas Sennerteg, en bekant till sonen Ernst Brunner översatte texten till svenska varpå den antogs av Natur och Kultur. I dagarna kommer den ut i handeln.
- Jag hade ingen aning om att någon skulle bli intresserad av den här boken, säger han.

Känslan för språk och berättande säger han sig ha efter sin mor, som var uppvuxen under mycket fattiga förhållanden och kunde konsten att berätta livfullt om den tiden. Själv skriver Leopold Brunner fängslande och medryckande, och boken är en riktig sidvändare. Det märks att han har berättat historien många gånger för sina fyra söner under deras uppväxt.
Berättelsen slutar när Leopold återförenats med Gertrud och sonen. I ett efterord tar Ernst Brunner vid och berättar vad som hände sedan.
Efter krigsslutet var det nödår i Österrike, och Leopold och Gertrud bestämde sig för att flytta till Sverige för att skapa en bra framtid åt familjen. Och här har de blivit kvar.
För några år sedan flyttade Leopold och Gertrud Brunner till Visby från Tullinge för att komma närmare sina söner Wolfgang och Bernhard, som hade slagit sig ner här efter att de båda gjort värnplikten och träffat sina respektive här. Wolfgang blev lärare och Bernhard konditor, två välkända profiler i Visby.
Boken vill Leopold ge ut för att folk ska minnas vad som hänt och ta till sig av det.
- Jag önskar att man kan lära av historien, och att mänskligheten kunde ha begåvningen att sluta med all rasism och krigföring. Men tyvärr tror jag att det alltid kommer att finnas kvar, säger han.

Leopold Brunner debuterar vid 94 års ålder

Vid 94 års ålder debuterar Visbybon Leopold Brunner som författare med den självbiografiska boken "Den ofrivillige soldaten" som handlar om hans tid som soldat i tyska armén under andra världskriget.