Lergods från Höganäs 1832-1926

Från professorer och nedåt är det skralt med skrivförmågan vid våra universitet och högskolor. Är det inte snart dags att tussa på forskarna och studenterna hjälp utifrån, så de inte fortsätter att publicera den ena erbarmligt skrivna intressanta rapporten efter den andra. Inte nog med att de stänger ute vanliga läsare från fängslande information. De stjäl också tid från akademiker som är tvingade att traggla sig igenom texterna. Mitt förslag är att man omedelbart inrättar tjänster för medialt skickliga personer, som får ta sig an studenterna innan de tillåts sätta fingret till tangenterna för att författa sina uppsatser och avhandlingar.
Problemet aktualiserades när jag fick boken Lergodset från Höganäs 1832-1926 i min hand. Den är skriven av Ann-Charlotte och Torsten Weimarck i en så mördande stil att jag med vånda tog mig igenom den, trots att keramik hör till mina livsintressen. Hon är universitetslektor och han är professor i konstvetenskap i Lund. Men det hjälper inte. Skriva kan de inte. Ändå hoppas jag att den här boken, som är resultat av fyrtioårig forskarmöda, blir vida uppmärksammad och läst, så intressant är den. Helt underbara är färgfotona. Annie Anderberg har tagit dem. Och studera notapparaten. Den är innehållsrik.
Inte keramiskt intresse utan tvånget att öka lönsamheten gjorde att man 1832 började tillverka lerkärl vid stenkolsverket i Höganäs. Man fann lera i direkt anslutning till gruvan och med Rörstrands goda minne började man tillverkningen. Carl Berger hette porslinstillverkaren som tipsade om att Höganäsleran lämpade sig för så kallat svart gods, det som på Wedgewoods fabrik i England kallades Egyptian black. Så satte man i gång.

Paret Weimarck presenterar företagets hela kärlproduktionen och de personer som påverkade den. De visar hur modellörerna lånade vilt och korsvis från Japan, England, Danmark och varandra under en tid då upphovsmannarätten var ett svävande begrepp. Och de understryker bolagsledningens ointresse för det konstnärliga utom när tjänstemän gick ner och plockade till sig de intressantaste nya modellerna och ibland till och med såg till att dessa inte sattes i produktion.
Man introduceras för Albin Hamberg, modellören som under flera årtionden fram till 1914 så gott som ensam formgav alla Höganäs kärl. Han förde in art nouveaus och de stora kontinentala konstnärernas formspråk, bland andra glaskonstnären Émile Gallés. Hamberg var en fattig pojke från bygden. Bara 14 år gammal började han vid Höganäs, där hans skicklighet i teckning omedelbart togs i bruk. En kort tid var han och konstnären Helmer Osslund formgivare samtidigt och det kom att få livsavgörande betydelse för Hamberg.

Boken är myllrande rik på fakta. Där möter man Johan Joachim Sjöcrona, som vid 1800-talets mitt var arbetschef för gruvdriften. Hans engagemang gav bolaget guldmedalj för sociala insatser vid världsutställningen i Paris 1867. Då hade han inrättat en rad skolor, bland annat för småbarn och flickor. Skapat sjukhus, apotek och bibliotek för arbetarna. Hjälpt dessa till egna hem och sett till att den slottsliknande byggnad som sedan blev bolagets huvudkontor byggdes med lägenheter för arbetare. Vidare initierade han föreningar för sång, gymnastik och musik och anlade en Folkets Trädgård som blev förelöpare till Folkets Park.
Hur keramiktillverkningen i Höganäs speglade kapitalismens frammarsch på 1800-talet och demokratiseringens på 1900-talet och hur den var en viktig del av den svenska modernismen framgår av boken.
Och så får man givetvis bekanta sig med de bruna Höganäskrusen, saltglaserade enligt världens äldsta glasyrteknik som kommer från Peru och Kina. De var så populära att upphandlarna övernattade hus arbetarna för att kunna rycka dem direkt från ugnarna. Ett sådant krus hade som bekant Strindbergs Karlsson i Hemsöborna hängande om halsen. Ann-Charlotte och Torsten Weimarck upplyser om att det var ett brännvinskrus och alltså tämligen lättburet.