Levande nostalgitripp med Nationalteatern

Det här är ingen nostalgikväll, det här händer nu.
Nationalteaterns (eller rättare Nationalteaterns rockorkester som den återkommande, turnerande musikversionen heter) medlemmar i dag är helt klart vana att avfärdas som en nostalgitripp för övervintrade proggare. Så Mattias Hellbergs påpekande verkar äkta. Men, bandet har faktiskt även samlat ihop en ny, ung generation lyssnare. Något som visade sig mycket tydligt när gruppen för första gången på senare år framträdde på Gotland och uppenbart efterlängtade drog en rekordpublik till Warfsholm. För det var längesen man såg en så välblandad konsertpublik.
I kvintetten ingår egentligen bara en originalmedlem om man ska vara petnoga, Ulf Dageby-sång, gitarr, som fanns med redan 1972. Men även Nikke Ström-bas (iförd ZZ Top-skägg) kom med tidigt, -77, liksom trummisen Håkan Nyberg (-80). Den tidiga trion kompletterades av gitarristen Håkan Svensson och sångaren Mattias Hellberg (tidigare ena halvan av Hederos och Hellberg).
I Nationalteaterns låtar handlar det oftast om mörkt, betongdova folkhemsskildringar eller följderna av tungt festande med olika tillbehör. Att backdropen utgörs av det klassiska skivomslaget till "Livet är en fest" med dess avbildade dåtida synnerligen festpopulära, explorer- och mavrodaphneflaskor, understryker temat.

Och det blev en spelning som bjöd på i stort sett samtliga klassiker ur låtkatalogen. Låtar som överlevt mycket tack vare sina starka melodier och där rockmusiken nu ytterligare accentueras medan budskapet träder i bakgrunden. "Barn av vår tid" inleder konserten. Med sina tempobyten en perfekt inledning. För övrigt en av få låtar som Ulf Dageby sjunger och jag föredrar hans karaktäristiska, nasala stämma framför Mattias Hellbergs mer rockraka, som är den som ersätter Totta Näslunds.
Under kvällen saknades varken "Kolla kolla", Dylancovern "Bara om min älskade väntar", "Vi fortsätter spela rock´n roll" eller - givetvis - "Livet är en fest", dock i uppspeedad version, som avslutar ordinarie spelningsdel. (Eller för den delen "uppföljaren" som dock kommer före, "Sent en lördag kväll" om låtfigurerna Grevens och Plasts vidare öden). Egentligen är det bara råproggiga "Hanna från Arlöv" som uteblir.

Extranumren blir ett väntat och två oväntade. "Speedy Gonzales", förstås, samt inte så ofta hörda, sega "Hon flyttade ut till Bergsjön". Kvintetten går av men uppenbart nöjda med gensvaret kommer man in ytterligare en gång.
Och nu är det notställ fram för att tjänstgöra som texthållare för Ulf Dageby.
Denne lovar/hotar att det skall bli en låt lika lång som allt man spelat hittills. Och sen kör kvartetten (Mattias Hellberg sitter här tillbakadraget i bakgrunden och lyssnar efter att tidigare under kvällen showat loss och gärna klättrat upp på högtalarstaplarna) eposet "Rövarkungens ö" - samtliga 18 verser.
Efter det är såväl publik som band överens om att kvällen är avslutad.