Levande rockhistoria när Comets spelade "Rock around the clock"

Rock around the clock. En av de mest klassiska, tidiga rocklåtarna.
På lördagskvällen kunde man höra den med originalbandet The Comets live på Kuten på Fårö.
Levande rockhistoria och därmed flyttades också gränsen fram ytterligare för hur gammal en rockmusiker kan bli. Gitarristen Franny Beecher är - 84 år.
"Rock´n roll". Det var stridsropet från The Comets när de iförda röda kavajer (som dock snart åkte av) intog scenen på utsålda Kuten. Det var varmt, trångt och en förväntansfull stämning i publiken som innehöll såväl fans från bandets storhetstid till nyfrälsta entusiaster.
I bandet ingick: Joey Ambrose-sax, Franny Beecher-gitarr, Marshall Lytl-kontrabas, Johnny Grande-piano och Dick Richards-trummor där Ambrose och Lytl turades om vid sångmikrofonerna i sångaren Jacko Buddins frånvaro. En kvintett musiker samtliga över 70 och närmare rockens födelse lär man nog inte komma.
Ursprungligen var det förstås Bill Haley som var fixstjärnan. Men han dog redan 1981 och hans dåvarande kompband The Comets har sedan fortsatt att turnera på egen hand och där Richards och Grande var med i originalsättningen och Beecher anslöt tidigt. Bandet har varit upplöst men återförenats men på senare år har de spelat live allt mera sparsamt av naturliga skäl och oftast på hemmaplan i USA. Att de nu nådde ända till Fårö hänger ihop med ett samarbete mellan den svenske arrangören och en tysk konsertbokare.
"Shake, rattle and roll" inleder de med och det är fem herrar på spelhumör. De bjuder på en räcka klassiska tidiga rocksånger från 50-talet som "See you later alligator", "Crazy man crazy", Louis Primas "Buona Sera" och till och med "When the saints...".
Men höjdpunkten är förstås, som Comets kallar den, "The national anthem of rock", det vill säga "Rock around the clock" som lanserades som ledmotiv i filmen "Vänd dem inte ryggen". Här var det Marshall Lytl som sjöng och det lät inte så helt olikt Haley.
Lytl är för övrigt showmannen i gruppen tillsammans med trummisen Richards och jonglerar ibland med den stora kontrabasen som Hendrix med sin gitarr. I frontlinjen har han sällskap av den jovialiske Ambrose. Beecher gör sina soloinsatser medan Grande verkar sitta och lira lite för sig själv.
Ja, blygsamma var de inte, The Comets utan väl medvetna om bandets plats i rockhistorien vilket de med jämna mellanrum påpekade. Extranumren gick i de ordinarie och trots publikens entusiasm orkade de inte med mer än det förutbestämda setet. Och det må vara dem väl unt, de utstrålar trots åldern pondus och frenesi. Och närmare den tidiga rockhistorien i form av livemusik torde det vara svårt att komma i dag.