Lisa Nilsson bjöd på en musikalisk resa
Foto: Tobias Wallström
När hon på skärtorsdagskvällen framträdde på Jazzklubben på Munkkällaren i Visby var det i trioform tillsammans med gitarristen Joao Castilho, som hon kommit i kontakt med i Rio de Janeiro, och slagverkaren Sebastian Notini, visserligen svensk men halvårsboende i det största sydamerikanska landet. Två synnerligen kompetenta medmusiker som också kostar på sig att briljera lite emellanåt.
- En afton med brasilianska tecken eftersom det är anledningen till att vi sitter här, utlovar Lisa Nilsson.
Och en hel del av kvällens material hämtar trion därmed från sin skiva "Sambou Sambou". Lisa Nilsson varvar dock sångspråken. Den mjukt ljudande portugisiskan likaväl som engelska och det svenska idiomet ljuder från scenen. Hennes tidigare svenska material är inte helt kasserat även om det kläs i nya, gröngula ljudkläder. Det handlar om mixar av soul, jazz, bossa, fado med flera arter. Emellanåt lojt tillbakalutat men också kryddat med rytmer och musikaliska eruptioner.
Tre sittande, relativt lågmälda musiker, kräver en i grunden idogt lyssnande publik. Inte minst Lisa Nilssons monologer mellan låtarna innebär att viss koncentration krävs från auditoriet för att samspelet scen/publikum skall uppstå. Nu var den stora hemvändarfestkvällen skärtorsdagen inte det ultimata tillfället för denna musik.
Ett hyfsat antal förväntansfulla som följt Lisas karriär fanns givetvis på plats. Till dessa kom de som förväntade sig hitmaterialet samt ett icke föraktligt antal personer som enbart fanns i lokalen för att festa. Varför sorlet snabbt steg och gjorde att ljudbilden snart var alltför lågmäld. Rent komiskt blev det när Lisa nödgades påpeka att de lustiga armrörelser hon gjort under en låt inte var avseddda för publiken att hänga på utan tecken till ljudkillen.
Lisa Nilsson är ute på en spännande resa. Det känns som om denna spelning inte gav henne och trion full chans att bevisa detta.
Så jobbar vi med nyheter