Litterära gotlandsresenärer skriver om vädrets makter

Genom vackra broschyrer, diskussioner och seminarier, ska gotlänningarna lära sig att uppleva och förmedla en bild av Gotland som en magisk plats.
Hur besökaren i verkligheten upplever Gotland är inte alltid så lättregisserat. Den som har cykelsemestrat på ön i regn och motvind kommer att berätta om ett helt annat Gotland än den som vandrat på blommande strandängar under soliga majdagar.
För forna tiders resenärer kunde båtresan vara en särskilt stor prövning, med sjösjuka och skräck under stormiga överfarter. Vådligast var naturligtvis färderna på segelfartygens tid före 1800-talets mitt.
De äventyrliga resorna gjorde kanske ön än mer magisk och förtrollad?
I nedanstående ges lite exempel på litterära beskrivningar av väder och oväder. Några tankar om det verkligen stämmer, att Strindberg besökte Gotland finns också med.

*
Jonas Carl Linnerhielm, reseskildrare och tecknare, skriver i ett brev från resan till Öland och Gotland 1804.
"Än mera torde det därför roa Dig, då jag nu kan nämna något litet om ett land dit fasan för sjön nekar Dig komma".
Linnerhielm själv är inte rädd för sjön. Visserligen blåser det men han somnar och väcks plötsligt,
"Men knappt hade jag somnat förrän ett par störtsjöar eller vågor vräkte sig in på jakten, rusade ned genom den öppna däckluckan och översköljde mig. För ett ögonblick förskräcktes jag och okunnig om dylikt, trodde jakten hava fått läck; men ingen störtsjö infann sig mera och jag återtog för en stund min förra plats, tills morgonrodnaden och medpassagerares sorl kallade mig upp. Snart uppsteg solen med högtidlig anblick ur sin våta bädd."
Tydligen blev Linnerhielm inte ens blöt.

*
Den samtida resenären Filip Werner von Schwerin följde med på en inspektionsresa till Gotland efter den ryska invasionen 1808. Resan på postjakten från Böda till Klintehamn var besvärlig.
"Efter den starka blåsten som varit hela dagen, behöll ännu sjön en stark gungning af den art som kallas för lungswall och är farligast för dem som äro exponerade för sjösjuka."
Von Schwerins medpassagerare söp våldsamt under hela överfarten - kanske av skräck - men von Schwerin själv verkar inte ha lidit någon nöd trots ovädret.
En särdeles drastisk beskrivning av en båtresa från Gotland till Stockholm ger den annars så idylliske skalden Elias Sehlstedt i en dikt "Sång på en Gotlandsjakt". Elias Sehlstedt var tullinspektör i Sandhamn och borde väl ha varit van vid sjön, men båtfärden från Gotland upplevde han som fasansfull. I andra strofen skriver Sehlstedt:
"Och värre ej jagas björnen i nord / Än skutan af stormen och vågen / Som ryss och polack slåss himmel och jord - / Kors, hvad jag var dum som gaf mig ombord / Att kastas bland hvinande tågen! / Renons skall den vara på vett och takt, / Som ger sig till sjös på en Gotlands-jakt"

*
En berömd Visbyresenär är August Strindberg med den kända dikten "På Nikolai ruin. Visby 1870". Dikten börjar:
"Det är just i middagsoset / På Nikaolai ruin / Då vårvinden blandar havsluft / Med doft av ros och jasmin"
Men besökte Strindberg verkligen Visby våren 1870? Strindbergs namn återfinns inte i några passagerarlistor från gotlandsbåten.
Våren 1870 var Strindberg 21 år. Han hade just återupptagit sina studier vid Uppsala universitet. Ekonomin var usel och han drog sig fram på lån. Hade han verkligen möjlighet att företa någon resa till Gotland?
Tvivlet på att Strindberg verkligen besökt ön förstärks när man bläddrar i den besynnerliga boken "Sveriges natur" från 1901. I kapitlet om Gotland finns visserligen bilder från ön, men texten författad av Strindberg, beskriver i själva verket landskapen Blekinge och Halland. I slutet av Gotlandskapitlet kliver Strindberg ändå på tåget i Hässleholm. Boken lär ha kommit till i en hast, då Strindberg var i akut behov av pengar.
Nej, Strindberg besökte troligen inte i Visby våren 1870, men han kan ha gjort ett mycket kort besök eller strandhugg hösten 1869. För diktens stämning passade emellertid vårvädret Strindberg bättre.
Anthony Swerling redogör i boken "Strindbergs ungdomsår" för en resa August Strindberg företog till Köpenhamn augusti 1869 tillsammans med skulptören Alfred Nyström. De skulle besöka Thorvaldsens grav och museum, med anledning av 100-årsminnet av Thorvaldsens födelse. Resan blev på alla sätt en bedrövlig upplevelse. Skeppsmäklaren hade lurat dem, pengarna tog slut och de fick ta in på ett uselt sjömanshärbärge i Köpenhamn. Redan nästa dag anträddes hemresan med båt "yttre vägen".
August Strindberg berättar om hemresan i "Jäsande tider":
"Hemresan, yttre vägen, var ett enda stort lidande. Ont om mat och pengar, så att man fick uppehålla livet med att dricka råa ägg som köptes i småstäderna, och med hårt bröd och brännvin utgjorde dieten i tre dygn."
Förmodligen var en av de småstäder båten passerade Visby. Kanske hann Strindberg med en promenad i staden och ett besök vid Nikolai ruin, innan färden fortsatte mot Stockholm, men staden kan knappast ha gjort något större intryck på Strindberg, då han ingenting skriver om Visbybesöket eller om Gotland. Kanske gjorde resans vedermödor och besvikelser att upplevelsen av Visby som en magisk plats försvann.

*
Runt sekelskiftet reste ett stort antal diktare till den magiska ön. Carl Olov Sommar skriver i sin bok "Litterära vägvisare" om den perioden:
"Sannolikt har få ting framkallat så mycket dålig poesi som Visbys rosor och ruiner."
Till den gruppen får man ändå inte räkna Hjalmar Söderberg som besökte Visby sommaren 1891. I skissen "Från havet. Några Visbystämningar" fascineras han av staden, men framför allt av havet. På hemresan rullar ångaren i vågorna, men det är ändå lugnt.
"Och havet sover. Men det suckar i sömnen, suckar och stönar som en jätte under onda drömmar, häves och sänkes med tunga andetag... Långa timmar igenom kan man stå vid relingen och stirra ned i det svarta vattnet."

*
Sommaren 1894 reste Selma Lagerlöf till Visby första gången tillsammans med Sophie Elkan. Vid ankomsten till Visby med ringmuren och ruinerna insvepta i dimslöjor skrev Selma Lagerlöf:
"... och staden jag var kommen till var ju Vineta, vad den så hette i verkligheten, dimman gjorde den till Vineta. Det var oemoståndligt, det var oemotsägligt."
Den dimhöljda staden inspirerade Selma Lagerlöf till de romantiska och ödesmättade novellerna I "Vineta" och "Äventyr i Vineta".
Vid Selma Lagerlöfs andra besök 1897, fäste hon sig å andra sidan vid den oerhört klara luften i Visby och i Nils Holgersson finns båda bilderna: den förtrollade staden Vineta, och den verkliga staden med sina slitna hus och ruiner - och Nils Holgersson finner att den verkliga staden, med sina skavanker, är ändå den stad han vill behålla.
Selma Lagerlöf förtrollades av Visby men båtresorna var besvärliga. I ett brev till mamma 1897 skriver Selma:
"Öfverresan var så bra utom de sista tre timmarna då hafvet var i vildt uppror och ångbåten hoppade från våg till våg. Det finns ingenting så ostadigt som dessa gotlandsbåtar."

*
En dråplig skildring av en stormig överfart i sällskap av Cirkus Scott gör Ivar Lo-Johansson många år senare i berättelsen "Dvärgen och primadonnan" (1968). Ivar Lo-Johansson klarar resan bra med hjälp av sjösjuketabletter, men övriga passagerare, kameler och elefanter mår desto sämre. En möjlig pluspoäng för Gotland med oväder återger emellertid författaren:
"Jag kom att tänka på att jag hört talas om en skomakare från Småland, som en gång skulle göra en liknande turistresa till "Östersjöns pärla" och råkat ut för en svår storm. Han vågade aldrig göra återresan. Han köpte sig en ny uppsättning skomakarverktyg och slog sig för återstoden av sitt liv ner som skomakare i Visby."

*
Kanske kan det passa att avsluta med Carl von Linnés upplevelser. Han anlände till Visby en vacker sommardag.
"Havet vart slätt som en spegel, på vilken här och var svarterna summo... Solen sken varmt och tiden skred fram till kl.2 på eftermiddagen, då vi hamnade vid Visby stad."
Avfärden blev desto hemskare och Linné återvände aldrig till ön.
"Juli 25. Kl. halv 6 om morgonen stego vi ombord. Med livsfara kommo vi utur hamnen för en brännande sjö. Vännerna och Visby försvunno. Karlsöarna stego fram. Nordanvädret begynte pipa. Vågorna blevo rasande. Fartyget kastades mellan de brusande böljor. Gotland försvann. Kamraterna blevo sjösjuke. Tacklen begynte springa. Förtvivlan intog våra hjärtan, och vi anbefallte vår sak i Guds händer."