Livsfarlig teckningskonst
Krönika från strandboden, i dag bland annat om Lars Wilks teckningskonst.
Lars Wilks sa själv att det är bortkastad tid att utbilda alla dessa unga konstnärer i tre-fyra år, och därför även onödigt med en så kallad konsthögskola i nästan varje svensk kommun. Konstvärlden reagerade inte nämnvärt på Wilks utmaning.
Nu har Wilks utmanat den muslimska världen genom att teckna profeten Muhammed som rondellhund. För det är han dödshotad.
Jag inbillade mig att teckningskonsten i svenska tidningar och tidskrifter var så gott som död sedan länge.
Satiriska illustrationer och reportageteckningar var vanliga i de större svenska dagstidningarna fram till 1970-talet. I tidningarna fanns då en lång rad skickliga tecknare som berikade texterna med sin teckningskonst.
*
Birger Lundquist var kulmen i den epoken inom journalistiken. När en kunglighet, eller när en betydelsefull medborgare begravdes, eller när Riksdagen öppnade, eller när filmstjärnor som Greta Garbo kom på besök, var det ofta Lundquist som dokumenterade och karaktäriserade händelsen.
Idag dominerar den fotografiska bilden i medierna. Det är inget konstigt med det. Den fotografiska bilden ger en autentisk närvaro, i en mängd nyanser, som en tecknare inte kan återge på samma sätt. En teckning är en syntes av verkligheten.
Dessutom är fotografier lättare att producera och hantera. Dagens moderna kameror är automatiska vilket inbjuder andra än yrkesfotografer att ta bilder, på gott och ont.
Den tecknade bilden är svårare att gestalta eftersom det börjar utifrån ett helt tomt papper. Teckningar är också mera krävande för många läsare att ta till sig. Det förefaller som om att dagens tidningsläsare inte har tid för tecknade bilder i ett tidningsreportage. Fotografier är förmodligen överlägsna i att snabbt levandegöra en text.
*
För att par år sedan inbjöds internationella journalister till Irak och Bagdad, "inbäddade", som det kallades, i de amerikanska styrkorna. En sådan inbäddad, den kände amerikanske tidningstecknaren Steve Mumford, åkte till Bagdad och tecknade allt han såg. Han tecknade strider, gatuliv, våld, soldater i tjänst och fritid, och vanliga irakier på gatorna som levde med ständig rädsla för bli nästa offer.
Den som nu betraktar Mumfords alla teckningar, från verkligheten på Bagdads gator, slås av hur ytligt det känns att se den verkligheten som teckningar - i jämförelse med den realism som förmedlas av fotografiska bilder.
Mumford själv hävdar att han stått framför varje motiv med sin penna. Trots det känns teckningarna som något annat än enbart verkligheten. I teckningarna syns också tecknarens personliga manér - som ju egentligen brukar vara en konstnärlig aspekt som vi värdesätter i teckningskonsten. Detta värde tycks numera stå i konflikt med den realism som fotografiet äger. Är det skälet till reportageteckningens död i våra tidningar?
*
Det märkliga med Lars Wilks rondellhund, som ska föreställa profeten Muhammed, är att teckningen ser ut som om Wilks provat pennan på en servett. Att det är profeten Muhammed som är rondellhund syns inte tydligt och omedelbart. Wilks teckning kräver en vana att betrakta teckningar.
Ändå har teckningen utmanat den muslimska världens länder så pass att de skickat ambassadörer till Sveriges statsminister för att klaga. Att en sådan liten otydlig teckning kan bli ett dödshot mot tecknaren är anmärkningsvärt. Teckningskonsten i våra dagstidningar är kanske ändå inte död sedan länge
Så jobbar vi med nyheter