I en änden av skalan: stora, betydande poeter i nobelprisklass. I den andra: lokala,
regionala, knappt publicerade.
Men vem kan säga att den ena är mer viktigare än den andra?
I min personliga poesimapp finns de stora välkända jag ivrigt väntar på nya samlingar av: John Ashbery, Tomas Tranströmer, Seamus Heaney, Derek Walcott, Lars Gustafsson, Göran Sonnevi. Väl kända, uppmärksammade, översköljda av litterära utmärkelser.
Men i mappen finns också andra. Där finns inte minst Stella Sutherland från Shetland. Hon är mitt ärende här. Tre tunna samlingar, varav den sista (?) "joy o creation" publicerades förra året. Den kan väl sägas vara en sammanfattning. Underrubriken lyder: "favourite poems old & new in shetland dialect and english".
Nybliven änka
Stella har nu nått en ålder av 85 och blev änka under fjolåret då hennes make Lollie gick bort. En händelse som genast får en att tänka på på den dikt som heter "Sang" och som skrevs när Lollie för första gången tog Stella från ön Bressay till den lilla men världsberömda fågelön Noss.
Där hade de sitt sommarhem under många år med sina 450 tackor och det tunga hushållsarbetet i en med våra mått mycket omodern stuga. Och så alla ornitologer som skulle transporteras över sundet. Dagar inramade av det mångtusenfaldiga skriandet och sjungandet från labbar, tordmular, grisslor, lunnefåglar och otaliga andra arter i en sådan mänga att Karlsöarna framstår som tämligen glesbefolkade.
En dag stulen från ett år
en båt på sommarns tidvatten -
vi, med ön för oss själva,
sand och hav, den vida
himlen för oss själva, vi kände
vad lyckan, vad livet betydde.
Våra år går mot skördetid
men själens och hjärtats öga
(som tar rast på stigen)
ser som om det var igår,
strandpiparen längs stranden -
din ö, ditt sommarland!
Sällsam blandning
Under många, många år har Stella skrivit sina dikter, både på engelska och på den shetländska dialekten, som är en melodisk och för oss nordbor en sällsam blandning av något obekant och välbekant.
Från den vita stuga på sluttningen av Bressay där hon bor med en vidunderlig utsikt över sundet mot staden Lerwick och färjorna till Skottland ser det ut så här:
Bonnier as ony sight I could ever sha dee,
better as ony gift at wis ever gien -
da lights o Lerick fae da Bressa side
as I saw dem da streen
mirlin an glisterin on da darkening watter
lovlier far as da caald stars ap abune,
for every lowe wis da light o hame
to someone
whin da light o day wis dune.
På svenska: Vackrare än någon utsikt jag nånsin kunnat visa dig, / finare är någon gåva nånsin var -/ Lerwicks ljus från Bressaysidan / som jag såg dem I går kväll / skimrande och glittrande på det mörknande vattnet, / mycket vackrare än de kalla stjärnorna däruppe, / för varje låga var ljuset från någons hem / när dagens ljus hade flytt.
Oöverträffat
Trots att jag läst flitigt av världens poesi har jag inte hittat några rader som jag tycker överträffar de här. Lika fina, jodå, men inte bättre. Varför? Har inte något bra svar, men de får något att vibrera inom mig och väcker till liv den längtan till den här övärlden som alltid finns när man en gång besökt den.
Och den vackra shetländskan som på något sätt förhåller sig till engelskan som gutamålet till svenskan.
Stellas dikter handlar om allt mellan himmel och jord men alltid väl förankrade i en jordnära, shetländsk vardag. Men aldrig långt från de evighetens frågor vi aldrig upphör att ställa. Dikten "Den goda sommaren" är en av favoriterna.
Lyckliga somrar smälter
samman till en enda sommar.
Allt man kände, visste,
hörde, drömde,
(doften av solvärmd kaprifol,
ljung, åbrodd) blandas,
blir ett, när det höga ljuset
åter faller på vindsvept gräs,
när den där fågeln lockar;
när stadens skymning skimrar
över vattnet som små spjut.
Det finns hemska somrar
att glömma.
Modfyllda, genomlevda, skiljs de
från minnet, kastade
över stupet.
Sammanfogade av alla lyckliga somrar
väntar ännu
den goda sommaren,
där alla resterande
skulder och sorger möts,
där åren inte finns.
Festnatt
En av hennes absolut finaste dikter heter på engelska "Winter Solstice", vilket på svenska blir "Vintersolstånd". Den hänger ihop med den högtid som på Shetland kallas Up-Helly-Aa. Under hösten har det byggts ett vackert vikingskepp. Det här är ju gammalt nordiskt land. Och en dag i januari samlas man i Lerwick till festligheter där höjdpunkten är när ett antal "vikingar" drar ned skeppet till vattnet och sedan sätter eld på det, sjungandes "The Norseman’s Home.
En riktig festnatt tar vid samtidigt som glöden av skeppet därute på redden falnar alltmer. Denna händelse tar Stella som utgångspunkt för sin dikt.
År efter år kommer de skickliga
hantverkarna
samman med sina verktyg och bygger
i ett lågt skjul med hyvelspån på golvet
ett praktfullt skepp, summan
skapad av deras glädje
och urgamla, nedärvda skicklighet.
Sent i mörka januaris svårmod
i vinterns tid kommer hennes dag:
se det stolta långskeppet glida mot
sin undergång -
de lysande facklorna, som välver sig
för att förgöra;
de böljande eldbelysta ansiktena - sedan
tänder de blossande ljusen skratten
i männens ögon
när de sjunger de gamla
hjältarnas sånger.
Några säger att det bara är en festnatt
och inget mer - några att det är
en hednisk rit
att fira dagsljusets ankomst -
och några säger att det är bra för stan.
Att se den flammande standerten falla ner,
gnistornas flykt mot sönderblåsta moln -
vad vet vi om vad vi gör och varför
när vi ser henne dö?
Dagen gryr, ut ur skuggorna reser sig
Balder och Kristus, båda i sin tid
förrådda
till fasans boning -
Höder misteln, Judas kyssen:
solen återvänder ur sin mörka
vintergömma.
Magiskt ljus
Och i vårens tid återvänder på Shetland det mäktiga ljuset, reflekterat i den stora Atlantens väldiga spegel runt de små öarna där det aldrig är längre än några kilometer till vattnet. Återvänder och blir det som shetländarna kallar simmer dim, ett magiskt ljus som under sommarnätterna vägrar släppa fram mörkret.
Därute i denna märkliga miljö hör den poesi hemma som Stella Sutherland under så lång tid har skapat. Det känns rätt med hennes fina nya bok i handen tänka på allt som kan rymmas i poesin, som kan rymmas i en människa.
Till sist några oöversatta ord att fundera över och njuta av.
Mony a different body, I:
him at spoils, him at creates,
him at loves an him at hates;
dem at slew an mocked ta see
him at büre da agony;
aa athin me creep an cry -
mony a different body, I.
författare, Klintehamn