Lyckad bränning - trots sprickorna på kroppen

GA har följt det unika projektet i Barlingbo i flera artiklar. I förra reportaget var det dags att påbörja den unika stengodsbränningen. I dag får läsarna vara med då ugnen har svalnat och resultatet ska beskådas.

Sprickorna på hästen. De visar tydligt hur tyngden av huvudet har tryckt ner mot ryggen då materialet blev mjukt under den högsta temperaturen. Det är ett under att det blev så här bra resultat.

Sprickorna på hästen. De visar tydligt hur tyngden av huvudet har tryckt ner mot ryggen då materialet blev mjukt under den högsta temperaturen. Det är ett under att det blev så här bra resultat.

Foto: Ulf Glimfalk

Kultur och Nöje2010-11-11 04:00

Spänningen är mycket stor då den stora dörren till den specialbyggda gasugnen ska öppnas. Helena Andreeff, Staffan Laurin, Eva Nobling och Åke Nobling ser ut att alla hålla andan då dörren sakta glider åt sidan.

Eva Nobling berättar att de inte har kunnat se någonting genom ugnens titthål. Därför vet de egentligen ingenting om resultatet. Skulle den stora hästen ligga hopknölad på botten av ugnen?
Hon förklarar att när man bränner lera för att den ska bli stengods måste ugnstemperaturen upp över 1 450 grader och när den högsta temperaturen är nådd blir materialet väldigt mjukt - hästen kan alltså ha säckat ihop av sin egen tyngd.

Alla tittar in i ugnsöppningen och blir imponerade av den vackra färgen på stengodset. Den lilla skulpturen föreställande den indiske guden Ayanaar sittande på två elefanter är nästan helt perfekt. Högra sidan av den smyckade båge som är sträckt över figuren har fått en knappt märkbar lutning framåt.
Mycket försiktigt lyfts skulpturen ut. De har undersökt den stora hästfiguren och upptäckt att det tunga huvudet och halsen har tyngt bakåt mot ryggen som tryckts in varvid det tunna godset i magen har spruckit upp. Alla är rädda att den stora hästen ska falla sönder och förstöra den mindre skulpturen.

När Ayanaar har räddats undan börjar Åke Nobling och Helena Andreeff försiktigt lossa ugnens bottenplatta för att Åke ska kunna dra ut hästen med hjälp av den specialbyggda handtrucken. Ute på gården är spänningen ännu inte över eftersom ett kritiskt moment är när trucken ska sänkas - det får inte bli vibrationer.
Åke tar av sig mössan för att kunna koncentrera sig bättre, svettpärlor syns i pannan och tystnaden bland alla är total. Till slut står den brända hästen där och den tycks ha fått liv och gjort en egen rörelse i den enorma hettan där den vistats de senaste dygnen. Något svankryggig och lite sprucken men ändå ett fantastiskt resultat som Föreningen Nya tekniker för keramisk skulptur, Nyteks, medlemmar kan vara stolta över.

Nu ska de dra lärdomar av den här bränningen och sedan anpassa den keramiska tekniken för att nå ett ännu bättre resultat. Man bör tänka på att det här sättet att bränna stora skulpturer till stengods aldrig någonsin har genomförts. Dessutom har man kombinerat urgammal indisk keramisk teknik med modern vetenskap och fått ett resultat som verkligen är intressant att gå vidare med.
Eva Nobling berättar att Etnografiska och Östasiatiska museet följer projektet med spänning.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!