Lysande "Kaputt" - en historisk roman
I dessa VM-dagar vet inte sportkommentatorerna till sig av beundran för de tyska prestationerna på planen. Om och om igen framhålls den tyska lagandan, tyskarnas anfallsglädje och deras organisation och disciplin. Det låter som på den gamla goda tyskbeundrartiden.
Detta är ingen dokumentär i vanlig mening, Malaparte kan omöjligen ha varit med om allt han berättar om. Ta den dråpliga skildringen av den skadade älgen som sjunker ihop utanför finske presidenten Rytis palats. Och får åka ambulans därifrån på grund av nordbornas djurvänlighet!
För att inte tala om alla detaljerade och närgångna samtal med alla möjliga nazistkoryféer. Ändå eller just därför läser jag den här boken som något av det bästa jag läst om andra världskriget.
Som Mikael van Reis påpekar i sitt klarläggande förord kan bokens "lödpunkt" anges med följande citat: "Inte sant, inte falskt, men upplevt."
Malaparte är helt enkelt en så suverän och vass författare att han kan göra rättvisa åt krigets - Malaparte skulle säga tyskarnas - ofattbara grymheter.
Malaparte - själv till hälften tysk - förklarar tyskarnas grymheter med deras rädsla. Rädslan för svaghet, rädslan för de förtryckta, sjuka, gamla, rädslan för judarna. Utrota varenda jävel. Den ena massakern efter den andra skildras. När tyskarna förstår att kriget är förlorat kommer desperationen. Malaparte åskådliggör den med en fiskehistoria: det var en gång en särdeles svårfångad jättelax i finska Lappland. Men den tyske generalen på stället skulle besegra laxen. Tungt beväpnad ryckte han ut men fick kämpa förgäves i tre timmar med den listige fisken. Ställd inför ännu ett hotande nederlag befallde generalen sin adjutant: "Skjut honom!" Och adjutanten sköt laxen i huvudet.
Som etablerad europeisk kulturpersonlighet hade Malaparte tillträde till exklusiva miljöer. Till läsarens oförställda häpnad börjar till exempel denna gräsliga krigsrapport hemma hos prins Eugén på Valdemarsudde! Stockholm och stockholmskorna ägnas en hänförd och initierad skildring.
Och tyska landslaget? Sportkommentatorerna borde egentligen framhålla det märkliga i att halva det tyska laget numer består av invandrare! Som tur är upprepar sig historien inte även om det kan låta så. Tyskarna har förhoppningsvis kommit över sin skräck för det främmande.
Så jobbar vi med nyheter