Macbeth med maktfullkomlig maka

Vad är det William Shakespeare vill säga oss? Vad vill han tydliggöra för oss med sina ord och pjäser?
Vad är det med Macbeth som berör i dag? Genom att lyssna till Shakespeares ord kan publiken ge svar.
Romateaterns Macbeth är en rockpojke som gjord för alla som gillar gothare och lajv och andra som njuter av en oväntad iscensättning av en välkänd pjäs.

William Shakespeare är en mästare i att lyfta fram den mänskliga naturens tvivelaktighet. I fallet Macbeth gäller det en möjligen i grunden godhjärtad man som påeldad av en kvinna och av mer eller mindre fri vilja lånar sig ett maktfullkomligt beteende.
Är det kvinnan bakom allt? Är hon den drivande kraften som får mannen att genomföra det hon vill och därmed gör honom till hjälte om än med tragiska förtecken?
Kärleken och respekten för varandra och andra väljs bort. Som kung in spe vet han sin uppgift som freds och fridsbevarande funktion men han väljer att leva i en destruktiv illusion.
- Vi är så mäktiga att ingen kan ställa oss till svars, säger lady Macbeth med sömngångaraktig säkerhet.

I Romateaterns uppsättning är Macbeths roll tydlig. Som ett våp följer han sin makas strävan efter makt och verkställer hennes kravfyllda begär.
Här är det han, som trots vånda och ögonblick av insikt, blir till ett lydigt redskap för hennes ambitioner.
Målet är att genom taktiska mord, planerade av ladyn och genomförda av hennes general till man, göra honom till kung
I dramat spelar Lady Macbeth en mördande framträdande roll. Hennes viljestarka personlighet accentueras i Romateaterns uppsättning.

Lady Macbeth gillar helt klart inte sin make. I hennes ögon är han med ett nutida nedsättande skällsord en "kärring" men inte ett huskors eller ragata, utan ett mähä till man.
Macbeth låter sig korrumperas av makt med siktet inställt på att bli landets leading lady. Han axlar den av henne krävda mansrollen och förlorar sig själv.
Som kuvad människa blir han en mes och toffelhjälte i andras händer. Med genusperspektiv på Macbeth följer han det konstruerade sociala kön som samhällets, eller i detta fall hans maka, förespråkar.
Infallsvinkeln är spännande.
Det tycks som om Thomas Segerström har valt underordnad jämställdhet som perspektiv med förstärkt fokus på kvinnan som subjekt och mannen som objekt.
Här är det möjligen fråga om ett folie a deux, och ett delat vansinne, men inte om ett ömsesidigt ansvar i beslutet att driva fram ett mord som följs av fler, allt enligt den spådom som därmed infrias.

Det är något av Rockpojken över Romateaterns kostymering av Macbeth. Daniel Larsson gestaltar honom suveränt som grabben som väljer fel förebilder och fjärmar sig från verkligheten.
De vanligen bärande manliga rollerna domineras av de kvinnliga och särskilt Lady Macbeth vars missnöje med maken tydliggörs i Louise Rymes tolkning.
Eva Carlberg profilerar insatserna som överhäxan Hekate som sprungen ur Stjärnornas krig och företrädare för det onda i kampen om det goda medan den rebelliska häxtrion, anförda av sin ledare, en sedvanligt framträdande roll.

Den mörka pjäsen rymmer mycket våld och mycket blod.
Det gäller också för denna uppsättning. Scenografin är, förutom häxornas helvetesröda framtoning, sobert hållen i svart i kombination med gråskalor och accenter i vitt.
Detaljer, som skådespelarnas svartmålade naglar eller spetsprydda ärmar som förstärker gemenskapen mellan huvudpersonerna, visar på genomtänkt omsorg in i det minsta.
I pjäsen är annars allt som vanligt. Det är samma galna krig, samma destruktiva och infantilt omogna beteenden där störst och värst är lika med bäst.