Trummisen Magnus Öströms band inledde förmodligen en tradition på Jazzklubben när man svarade för vårterminens säsongsavslutning.
Det publika gensvaret blev så pass starkt att kvartetten kände sig rejält välkomnad och gjorde en stark och genomarbetad spelning, en spelning som också innebar avslut på gruppens Europaturné. .
- Fantastiskt att vara tillbaka på Munken, konstaterade Magnus Öström inledningsvis och all eventuell oro, trummis i EST som han var, över att kunna fylla tomrummet efter det bandet som ju säsongsavslutade en rad år, blåste bort direkt.
Med sig hade Magnus Öström musikerkompisarna Gustaf Karlöf-keyboards, Thobias Gabrielson-bas och Andreas Hourdakis-gitarr.
För de båda sistnämnda var det faktiskt terminens andra besök.
De inledde nämligen också säsongen, då som medlemmar i Jeanette Lindströms band.
Spelningen byggde på albumet "Thread of life" men man bjöd även på några nya låtar. Bandet inledde med ett par ordentligt långa nummer där åhörarna verkligen fick lära känna bandets ljudbild i det tunga groove som skapades. Emellanåt sfäriska klanger som bröts av rockigare passager kombinerat med distinkta soloinlägg.
- I kväll blev det som det blev, konstaterade Magnus Öström efter detta rejäla preludium.
I sin hyllning till Esbjörn Svensson, "Ballad for E", är det nedtonat. Här tar Magnus också till visparna för att föra in den passande, melankoliskt eftertänksamma, stämningsbilden.
Även andrasetet bjuder på några ordentliga musikaliska utflykter. "Weight of death" inleder.
- Sen vet jag inte vart vi tog vägen, "Weight of life" kanske...
"Through the sun" var en av de nya låtarna liksom extranumret "At the end of eternity". Och då kunde Magnus inte hålla sig längre utan släppte loss och bjöd på ett rejält trumsolo, ett fenomen om vilket det finns lika många åsikter som åhörare.
Som helhet var konserten spännande. Ibland påminde det förstås en hel del om EST och alla jämförde förstås. Men för att komma ifrån alltför uppenbara likheter ingår ju en gitarrist vilket förstås märks rejält i ljudbilden.
Andreas Hourdakis´ (som ibland spelar sittande på scengolvet) gitarr tar någon gång över mer än önskvärt när den bryter in i det minimalistiskt repetitiva men friskar också upp när de övriga tenderar att bli alltför introverta.
Det känns totalt sett som att man vidareutvecklar den grund man står på. Referenser tas in och förmedlas från flera håll; Pat Metheny och Radiohead är några klara sådana. Men det viktiga är att man lyckas förvalta allt till något eget, en pågående utveckling som blir spännande att följa.
Att Magnus Öström är en driven trummis märks också mer i hans egen bandsättning.
Hans huvudroll är markant, han driver låtarna och avgör med en snabb blick när de skall avslutas och det sker exakt. Och han bidrar även med rösten i några nummer även om merparten förstås är instrumentala.
En förhoppning är att bandmedlemmarna etableras till en bestående, fast enhet. Samspelet är ju så oerhört viktigt i denna genre.
Jazzklubbsgästerna hoppas förstås att en ny tradition är påbörjad: Att Magnus Öström med band, om inte avslutar varje vårtermin, så dock spelar under dem i framtiden.