Magnus spalt test
Yin och Yang, svart och vitt, natten är dagens moder, du vet. Som om motpolerna inte bara är en förutsättning utan också ett måste för varandra.
Eller som om hjärnan helt enkelt bara får spel.
Gick på Öster i novemberkylan och kände den hungriga lukten av korv med bröd och kom med ens att tänka på mina gamla sockiplast.
Och på min gympapåse.
Numera är det ingen som använder gympapåse. Det är tuffa väskor eller ryggsäckar eller ingenting alls för i skolan finns det knappt gympa längre.
Min gympapåse var blå med ett vitt band tvärs över där det stod ?gymnastik?. Däri fick det plats ett par blå kortbyxor, ett vitt linne och ett par vita sockiplast med ordentligt bett i gummisulan.
Frågan är var påsen är nu.
Eftersom ingenting på jorden kan försvinna, bara ändra form, måste den ju finnas nånstans. Jag tänker mig att den är del av ett tak på en bostad i bortre Asien.
Drömde att jag var barnvakt åt Nicke Daun, 22 år. Han hade synpunkter på när jag sa åt honom att byta kaslonger.
Alltså, så här: Påsen hade tjänat ut och användes en tid att putsa fönster med, sen åkte den i tunnan och brändes på sopstationen, röken försvann i luften, luft som drev i väg över hav och land, andades in av en tyrolsk joddlare, andades ut igen, drev vidare, andades in av en burmesisk budbärare vars granne fick hjärtstillestånd och räddades med mun-mot-mun-metoden, grannen kom tillbaka till livet och använde sitt bajs till att gödsla palmträden med, och palmerna de växte och bladen blev sedan till tak på en liten hydda i Kaethoolei-provinsen och där ligger nu min gamla påse och luktar surt men håller i alla fall regnet borta.
Drömde det var fred på jord och alla krig var slut.
Klart jag inte har slagit ner nån. Förra veckans spalt var förstås ett experiment, ett litet försök att se sig själv som hjärndöd misshandlare.
Men sällan har jag fått så många läsarkommentarer som den senaste veckan.
En bad att få se såren på mina knogar.
1984 köpte jag en hel trave Alexander Solzjenitsyn-romaner för fem kronor styck på rea. Stilen är oerhört liten och sidorna oändligt många.
Så här 18 år senare tror jag faktiskt att de kommer att förbli olästa.
Det var inte precis innebandy på gympan på den tiden. Det var mer att balansera små blå påsar med ärtor i på huvudet.
Så jobbar vi med nyheter