Makrillmoln och böljande Fåröskyar

Åh, en sån snygg och härlig bok!
Redan omslaget gör att man känner sig lätt och lycklig till sinnes. Vita små molntussar, spridda över en i övrigt klarblå himmel, klart speglade i en svensk insjö. Man kan nästan känna smaken av nyuppdragen, lättsaltad och foliegrillad abborre...
Nå. Nu är det ju moln och himlar han skrivit om, Pär Holmgren. Du vet han tv-meteorologen med det fluriga håret? Fotograferat, på ett för boken oumbärligt sätt, har Lars-Göran Nilsson gjort.

Hur kan man se avtryck av fjälltopparna på den sydsvenska himlen? Hur spår man vädret via himlen? Vilka unika väderfenomen speglar den svenska himlen? Varför är himlen blå?
I boken får, bland många andra, ovan nämnda frågor svar. Den sistnämnda besvaras lustigt nog illustrerat ur Visbyperspektiv. Från en solbadare på stranden, via en mikrofysikalisk betraktelse, kommer man fram till att... tja, det har med ljusspektrum, våglängder och kvävemolekyler att göra, bland annat.

Det som får mig att glädjas mest över att ha boken i min bokhylla - ståendes à la bokhandelsfönster med framsidan utåt - är dock inte de många tekniska och faktaspäckade fördjupningarna, även om det är jätteintressant att läsa mer om åskväder, jetströmmar och skillnaden mellan stackmoln och makrillmoln.
Nej. Det är de fantastiska bilderna, upptäckarglädjen, de härliga betraktelserna och de många finstämda utvikningarna om allt från himlarna i konsten och litteraturen, till det bergmanska ljuset över Lauterhorn.
Svenska himlar är en bok att läsa, lära och njuta.