Makt och medel i kulturen
Ordet kultur låter som ett område av särskild betydelse, men ordet fungerar i praktiken som en norm och ett omdöme. De som propagerar för mera kultur och resurser menar att kulturen är just ett särskilt område och att normer och omdömen om kvalitet på konstverk är mindre viktiga. Det är ett problem i debatten.
Att säga att något är "kultur" blir ofta att utkräva en viss status för det som visas. Men det som till slut får statusen kultur bestäms av ytterligt komplicerade sammanhang omkring presentationen. Det är ett evigt kulturpolitiskt och demokratiskt dilemma.
*
I vår tids kulturliv är det teatrar, museer, medier, och en härskara av kulturadministratörer och curatorer som tillsammans, utan synliga regler och värderingar, bestämmer vad som är kultur. Alla de här institutionernas diffusa samverkan kallas "den institutionella konstteorins genombrott".
Efter 1960-talet har kulturen utvidgats som en följd av att konstnärerna inte längre låter sig begränsas av traditionella arbetssätt och sådana gamla gränser som säger att måleri är olja på duk, eller att musik görs med instrument.
Följaktligen inordnar sig inte exempelvis den kontroversiella samtidskonsten inom gränser där den riskerar att bedömas utifrån gamla begrepp med frågor om vad som är konst eller icke-konst. Den situation som därmed uppstått med tiden är att flertalet av oss inte heller vågar säga vad som är kultur eller vad som menas med det ordet. Kulturbegreppet töjs ut och blir ett diffust område.
Många menar att exempelvis bildkonsten måste befria sig från den härskande institutionella konstteorin och den förtryckande härskaran av curatorer, sponsorer och medier. I annat fall krymper publiken till en liten elit.
Den institutionella konstteorins förtryck innebär att snart sagt allt kan behandlas som kultur och samtidskonst, oberoende av vad Du eller jag tycker. Institutionernas trick, som möjliggjort utvecklingen, är att säga att det som visas är "konceptuellt". En oljemålning är inte enbart en oljemålning och musik är inte enbart musik längre.
*
Den som inte känner sig nöjd med utvecklingen undrar om det finns alternativ. Jag tar därför tillfället att påstå att, exempelvis, gotländskt medeltida, eller 1600-talsmåleri, är minst lika aktuellt som samtidskonsten. Jag försöker därmed ta ifrån den så kallade samtidskonsten sin bisarra utsaga att dess värde är något nyligen uttänkt.
Det finns ingen konstteori längre, menar jag, som hindrar mig att påstå att historiska verk är lika aktuella som samtidskonsten. Det är inte tillverkningsdag som gäller här utan att alla konstverk alltid är i hög grad aktuella. Ett konsthistoriskt faktum, menar jag.
Kulturen är full av poetisk retorik och obegränsade möjligheter. Tyvärr är det många som ser kultur som ett särskilt område med en massa tabun och regler av närmast politisk karaktär. Ska det synsättet ta över nu och kulturen bli ett spel, eller ett lotteri, där vinnarna är få och förlorarna många?
Så jobbar vi med nyheter