Måla är som att älska

I slutet på 50-talet har den 19-årig Ardy Strüwer tagit sig in på den kungliga konstakademin i holländska Haag. Ett sökande efter ett fritt och kreativt yrke, i samband med löften om de bästa festerna och de snyggaste brudarna är de bidragande orsakerna. Men när Ardy möter konstprofessorn Paul Citroen, lär han sig se något annat.
– Han lärde mig att man ska se på konst, inte titta. Och det är en jävla skillnad. Han berättade att du ska se med tre ögon: dina två egna – och med hjärtat. Då kan du försöka förstå en bild och låta din fantasi arbeta. Han blev någon slags guru för mig.
Ardy Strüwer rättar till sin sjal han har över pannan och reser sig upp från sin plats i skuggan.
– Kom, jag ska visa dig.
Röd är kärlekens färg
Jag följer hans snabba sneakers in genom en dörr i galleriet. Rummet har säkert ursprungligen varit rymligt. Nu är ramar och rullar staplade på varandra.
– Jag vet att de finns här någonstans, säger Ardy Strüwer, som får ropa på hjälp från gallerist Christer Pettersson för att få fram verken.
Han rullar upp en röd tavla. Ur en blomma spirar en hybrid av en fågel och en kvinnas ögon. De stirrar mot en fjäril.
– Röd är kärlekens färg. Fjärilen står för mig för drömmar. Och jag har alltid ritat kvinnor, många verk är en hyllning till kvinnan. Jag har nog lite mamma-komplex och målar ofta kvinnor med mer än två bröst. Jag tror jag känner mig skyddad och trygg då.
När Ardy Strüwer ställer ut tre veckor i Visby gör han det som 50-årsjubilerande konstnär.
– Jag tycker det är ett privilegium att få titta på en konstnär som är levande och närvarande vid en vernissage. När jag var på Louvren i Paris tänkte jag: ”va fan, det är bara döda konstnärer här”. Så då sa jag till mina vänner på fiket: ”gå upp till Louvren för jag hänger där”. De trodde inte på mig. ”Jo, gå upp och titta på herrtoaletten, där hänger två teckningar av mig”. Teckningarna blev nedplockade efter en dag, men jag kan i alla fall säga att jag hängt på Louvren.
50 år som konstnär. Hur känns det?
– Jag känner att jag blir bättre och bättre. Friare och friare. Säkrare och säkrare. Jag har en känsla av att jag utvecklas hela tiden.
Organiskt behov
Vad gör du när inspirationen tar stopp?
– Jag har aldrig egentligen något problem med det. Jag måste välja vilka idéer jag ska måla ned. Det är ett angenämt problem. För måla är ett organiskt behov. Som att älska. Jag blir inspirerad på olika sätt: av vacker musik och av naturen. Av ett bra ligg.
Hur länge kan du hålla på?
– Man kan inte komma ifrån åldersnojan. Men jag är inte skraj för döden. Allt jag drömt om i mitt liv har jag fått göra. Du vet jag har drömt om att hålla på med idrott på elitnivå, ställa ut på Moderna museet, göra tv.
Har du någon dröm kvar då?
– Ja, man drömmer ju om att få göra en optisk orgasm. En Mona Lisa, eller en Guernica, så man går till konsthistorien. Och det hoppas jag kunna göra. Men jag är väldigt tacksam för vad jag har åstadkommit.
Tvingades till Holland
10 år gammal kom Ardy Strüwer med sin familj till Holland, utkastade från ett nyligen självständigt Indonesien, då familjen var holländska medborgare.
– Vi förlorade allt vi ägde och sattes på båten till Holland. Det var tufft ibland, jag har verkligen fått kämpa för att ta mig fram. Men jag kommer ihåg när jag var tio år och gick med min mor till tandläkaren. Där satt en man som sa: ”Du behöver aldrig vara orolig för din son, han kommer att lyckas”. Det tänkte jag ofta på när jag var nere och mådde som sämst – ängeln som sa det till min mamma.
Efter konstakademin i Haag fortsatte Ardy mot Sverige där han i tio år blev en stor tv-profil (”du vet, plötsligt började tjejen på konsum hälsa på mig och grannarna klagade inte när jag spelade för hög musik”). Han har jobbat på samma ateljé som Andy Warhol i London, intervjuat The Beatles och ställt ut på moderna museet.
Känner du att du har levt – och lever – de bästa av liv?
– Jag trodde aldrig att jag skulle må så bra när jag blev så här gammal. Jag är inne på den sista delen av mitt liv och den är inte alls så tråkig som jag trodde den skulle vara. Den största lyxen är att jag får vara frisk och fortfarande känner suget på att vara kreativ. Och jag har en ny kärlek, min ”kärbo” – det låter roligare än att säga särbo – så jag får uppleva ”Hardy” då och då, haha.